Storögd

Var i hufvudstaden på kurs igår, väldigt fashionabelt! Eventet gick av stapeln på ett av de där hotellen precis vid centralstationen, ett hotell som jag i vanliga fall bara drömmer om att få träda in i. Jag är visserligen inte speciellt van vid hotellmiljöer överhuvudtaget, men oboj vad jag kände mig bortkommen när jag gick in där.

Ganska snart upptäckte jag att folk hade små lappar med sitt namn uppnålade på tröjan. Var hade de få tag på dem?!? Då vi kom in i seminariesalen jublade jag tyst över de reklamprylar som skänktes bort av arrangörerna (sitter i sen studenttiden). Jag märkte inte ens att lunchmaten var intetsägande eftersom jag storögt och storörat försökte ta in info från kollegor, konkurenter och föreläsare. Jag kände mig som en rådjursögd kanin.

All den här nojan släppte dock efter lunchen, dels för att paltkoman inträdde och dels för att jag började inse att folket runtomkring mig var mänskliga.

Framåt 4 på eftermiddagen var jag rätt spak i huvudet av all information som jag matats med under dagen. Kändes smått befriande att komma hem.

En sak som slog mig när jag satt och väntade på tåget hem. Vad mycket folk det bor i Stockholm! Var kommer alla människor ifrån? De fanns ju överallt! Just då kände jag mig för ett kort ögonblick som en liten lantlolla igen...