Vi gjorde det!

Efter att ha tagit sovmorgon knöt jag och Pacman åt flitighetsklutarna rejält. Pacman rev ur hela sin garderob och sorterade bor ungefär två tredjedelarna av vad som fanns där. Själv gav jag mig på klädkammaren!

Klädkammaren har under den period vi bott här förvandlats till någonting som påminner om en blandning mellan förråd och soptipp. Det senaste året har jag nojat mig över att man inte kan gå in i klädkammaren överhuvudtaget. Jag har skrivit om det tidigare.

Men jag måste säga att resultat blev strålande! Nu kan man gå in i klädkammaren, man ser golvet och man hittar snabbt det man vill ha! Jag har aldrig varit med om något liknande. Om jag vore klädfascist skulle jag göra om det lilla rummet till en Walk-In-Closet!

Så vad hände med all skit som vi röjde bort då? Jo, i vardagsrummet står nu sju pappkassar med diverse kläder, skor och köksmateriel som ska skänkas bort till Myrorna. Alla de tomma kartonger som bosatt sig i klädkammaren är snart på väg till tippen tillsammans med diverse trasiga saker som vi tidigare inte orkat göra oss av med. Imorgon då vi tömt lägenheten på skräp ska vi putsa upp den så att den blir skinande ren. Vi kommer snart att ha den renaste lägenheten i stan!

A cup of coffee

Det har gått inflation i mitt kaffedrickande. För ett år sedan sträckte sig mitt kaffedrickande till en enstaka kopp i bland då jag var bortbjuden till någon som inte visste om att jag inte drack kaffe. Det kunde hända att jag tvingade jag i mig en pappmugg då jag var extremt trött eller var tvungen att plugga länge på natten. Jag var ganska stolt över att min kaffeavhållsamhet hållit i sig genom hela gymnasie- och universitetstiden, med allt vad tidiga mornar, tråkiga föreläsningar, Baljankaffe och tentaplugg inneburit. Att Pacman sedan är en kaffekärring av högsta mått tyckte jag bara gav mig ytterligare plus i kanten för min kaffeabsolutism.

Sen började jag skriva på mitt examensarbete. På ett nytt, spektakulärt sätt erbjöds det nu fikapauser minst två gånger om dagen, en situation jag inte var van vid. Jag drack ståndaktigt te under den första månaden, men då novembermörkret smög sig på och omslöt mig likt en trött filt, behövde jag ibland en stärkande kopp för att klara mig igenom förmiddagen. Kaffedrickandet vs. tedrickandet sträckte sig nu till ca 30/70.

Då jag första veckan på mitt nuvarande jobb blev erbjuden kaffe tackade jag automatiskt nej. Jag gjorde klart för mina arbetskamrater att jag inte drack kaffe. Fast då frågan dök upp allt oftare tackade jag så småningom ja till en kopp, mest som ett välkommet avbrott i monotoni. Nu har jag insett att dricka kaffe är bland det roligaste man kan göra på stället, speciellt under nattpassen. Att labbet dessutom är kaffeansvariga bättrar inte på oddsen för min fortsatta kaffeabsolutism. Min arbetskamrat Becky tittade konstigt på mig efter ca en vecka och sa: "Du dricker ju visst kaffe." Jag har insett att det är sant.

Hoppsan!

De där nattpassen sliter visst mer på mig än vad jag kunnat ana! Sov till klockan 17 idag, helt sjukt. Det känns som om jag lever för blött spannmål, min säng och nätterna. Det är som tur är bara två nätter kvar och sen är jag ledig HELA HELGEN! Det är bäst för dem. Jag trodde för en stund att de ville att jag skulle jobba även söndagen, men Chefen lade in sitt VETO i frågan och nu får jag vara ledig! Jaaa!

Pacman var nästan rädd för mig i morse när jag kom hem. Jag var så trött att jag blev översur. Allt var pest, jobbarkompisarna var dumma i huvudet, Driftschefen var en ond slavdrivare och jag hoppades att hela bygget skulle sprängas i luften! Tänk vad mycket ljusare allt kan te sig då man sovit nio och en halv timme och fått beskedet att man får vara ledig!

My surfing days are over!

... i alla fall på nattpassen. Igår kväll när jag kom till jobbet satt en stor lapp över hela dataskärmen: "RÖR EJ". Detta betyder slutet för mina nattrapporter från jobbet. När jag frågade Tomten varför vi inte fick leka med datorn på natten, svarade han något undvikande att han inte visste. Men efter lite trilskande så fick jag ur honom att det fanns folk som surfade in på suspekta sidor och att Någon var rädd för att systemet skulle krascha. Först funderade jag över om mitt oskyldiga bloggande, aftonbladsläsande och kollande av mailen hade fått Någon att se rött, men det vore ju idioti. Problemet ligger nog snarare i att Någon inte vill att folk ska sitta och göra privata/suspekta saker på arbetstid.

Jag längtar till ett jobb där "storebror" inte längre hänger över axeln. Ett jobb där parollen "frihet under ansvar" råder. Pacman har det bra. Ledsnar han på sitt jobb för stunden kan han logga in på valfri webpage och försvinna bort några minuter. Ingen kunde bry sig mindre! Nu har inte alla det lika bra. Geishas förra jobb blockade tillexempel livsnödvändiga sidor som facebook! Hotet att chefen-kan-kolla-historiken hänger över flera arbetsplatser och jag kan förstå att surfande på olämpliga sitter kan medföra pinsamheter för ledningen. Men egentligen, den chef som likt en hök hänger över sina anställdas surfande har antagligen inte så mycket att göra på sitt jobb.

Idag är igår

Det känns verkligen helt avigt att komma hem klockan kvart i sju på morgonen. Jag möter en massa folk som är på väg till jobb och skola och för dem är det början på en ny dag. Min dag är inte slut ännu, är fortfarande kvar i gårdagen. Jag befinner mig i en annan tids i jämförelse med dessa människor. Fast ändå är vi alla där samtidigt

Konsten att krångla till det!

Surfade runt lite och hamnade på en bröllopsblogg. Tjejen som ska gifta sig har bokat fotograf, fixat toastmadame, brudklänningen och tärnans klänning är utvalda, placeringskorten är klara och lika så inbjudningskorten. Precis som det ska vara innan ett bröllop. Jag reagerade först då jag insåg att bröllopet inte ska stå förens om 11 månader. HALLÅ, ELVA MÅNADER! Fatta vad som kan hända på elva månader! Visst, bröllop är en stor grej, men någon måtta får det väl vara. Tjejen har gjort bordsplaceringen INNAN hon skickat ut inbjudningskorten! Vad ska hon ta sig till om Svenne Banan inte kan komma? Vem ska då sitta brevid Flitiga Lisa? PANIK!

Vidare beklagar hon sig över hur hon blir bemött av expeditionen i den kyrka som ska få äran att viga henne (och hennes man). En kvinna påpekar snorkigt att det inte går att boka kyrkan så tidigt och att de dessutom inte kan begära en specifik präst eftersom hon/han kanske inte är i tjänst då. Jag ställer mig på den snorkigas sida. Bruden verkar inte fatta att kyrkan sysslar med andra saker förutom vigslar. Det är människor som jobbar där, med egna liv och andra aktiviteter förutom bröllop. Kyrkan är ingen institution som ivrigt sitter och väntar på att blivande brudpar ska ringa och boka vigseltid. Visst, människan i telefonen var säkert väldigt otrevlig när hon dumförklarade bruden med sitt snorkiga sätt, men "snorkot" har säkert förklarat det här för ett antal brudar redan och är lite trött på ämnet i fråga.

Som prästdotter har jag hört en hel del tokiga bröllopsberättelser. Ett par kom på en eftermiddag att de skulle gifta sig och traskade helt enkelt in på mammas jobb och förväntade sig att ceremonin kunde ske där och då. De fick komma tillbaka nästa dag, det finns visst något som heter hindersprövning. En annan brud ringde och skulle boka en viss tid och dag. Problemet var bara att kyrkan var upptagen vid just det tillfället. Då mamma föreslog en tidigare tidpunkt på dagen fick hon svaret: "Nej, det går inte, för då är jag hos frisören och vi har förresten redan skickat ut inbjudningskorten."

Ibland känns det som om brudarna tappar fokus (för det är sällan brudgummen som hetsar upp sig över layouten på inbjudningskort och trycket på toalettpapperet). Är inte ett bröllop en fest som ska firas för att två människor lovar varandra trohet och att de ska dela resterande del av deras liv tillsammans? Kalla mig gammalmodig, men jag tycker inte att dekorationen, tårtan, kläderna och placeringskorten ska stå i centrum på ett bröllop!

Mina arbetskamrater

Jag har det inte helt lätt på mitt jobb. Till att börja med så är klädkoden på stället skitiga arbetsbyxor och T-shirt med hål i. Alla följer den slaviskt (även jag). Jag är ensam tjej på mitt pass tillsammans med två fjuniga ynglingar och tre fäder i 35-årsåldern. I och för sig är Chefen tjej, men hon har valt bort att jobba natt. De som jobbar med mig i labbet är Tomten och Gullo, två allt-i-allo snubbar som kan mycket om allting. Den ene är dessutom gift med den andres syster, så de känner varandra rätt bra! De kan vara rätt kul båda två, men det gäller att man inte har en dålig dag då man jobbar med dem, för både språkbruket och humorn brukar hamna på en rätt så låg nivå, speciellt klockan halv två på morgonen.

I fredags jobbade jag kvällspasset och det var meningen att jag skulle jobbat förmiddag på lördagen dagen efter, men eftersom det var tenta-tajm så fick Chefen hoppa in och vikariera för mig. Tomten och Gullo beslöt sig för att sova i fikarummet den natten eftersom de skulle börja jobba klockan sex. Prick klockan 22 på fredagskvällen öppnar Tomten första ölen och den tog slut på en halv minut. Jag tackade för mig och åkte hem. På lördagsmorgonen åt jag frukost framför datorn och surfade in på Lancias blogg. Vad får jag se? Jo, Tomten och Gullo beslöt sig för att inte sluta vid en öl, utan de drack en hel del. De hittade även en flaska Östgöta Sädes någonstans som delade de broderligt på. Resultatet av deras alkoholintag blev lite Drink-and-Drive, supa ner ett av fjunen och moona mot kamerorna som finns på labbet. Mig veterligt kom de i säng vid halv tre snåret och de skulle upp för att jobba klockan sex! Jag är ytterst tacksam över att jag slapp tillbringa lördagsmorgonen i sällskap med dessa två ytterst bakfulla herrar. Dessutom kan jag garva rått åt de båda gossarna i efterhand, då Lancia förevigade allt i sin blogg!

Jag förstod redan innan jag kom hit att den intellektuella nivå kanske inte skulle vara så hög. Jag hade rätt! Det är inte det att folk är korkade på det här stället, de är helt enkelt inte intellektuellt intresserade. Det finns andra saker som lockar för dessa grabbar, bilar, öl, fäljar, lastbilsflak och mera öl.

Det blir ett enkelt ja

Av någon anledning började jag och Pacman prata vigsellöften. Jag Fräcka Fröken tager dig Pacman att älska i nöd och lust... o.s.v. Vi funderade på över vad som sas där framme vid altaret och jag drog mig till minnes en artikel i ett av mina "toilet papers" som behandlade ämnet bröllop. Mycket riktigt: Brad Pitt hade lovat Jennifer Aniston att han skulle finna en bra temperatur på termostaten så att hon skulle slippa frysa där hemma. Hon å andra sidan lovade att göra Banana split till Brad.

Vi gick in på bröllopstorget för att se vad som sades där. Jag kan tycka att det är ganska gulligt om brudparet har skrivit sina egna bröllopslöften, men det tyckte inte Pacman!
"Va faan, det där var det töntigast jag sett!" Pacman fick nästan ett utbrott. "Hej, jag saknar allt vad poetisk ådra heter men jag försöker mig på lite vardagspoesi, fast jag använder mig visst bara av klichéer!" Jag skrattade i fem minuter. "Förresten så skulle du inte kunna skriva något liknande, för du skulle börja böla vid altaret," sa han då. Då tystnade jag, för det är sant.

Kontentan av det hela är att jag har insett att några personliga löften lär det inte bli den dagen vi står vid altaret. Det kanske är lika bra, för en bölande brud är ingen höjdare.

Post-tentaångest

Gårdagen flöt på ungefär som planerat. Kom upp i tid, infann mig i rätt sal i god tid och kände mig rätt så nöjd med min insats då jag gick därifrån. Det blev pasta med ost- och skinksås till lunch och Laget spelade oavgjort. Festen hos Joey och Blondie var till belåtenhet, men jag var för trött för att orka leta upp ett dansgolv. Somnade ca 02:00.

Vaknade klockan 10 idag vilket jag tyckte var alldeles för tidigt. Jag ska jobba 22 - 06 och en utdragen förmiddag i sängen var precis vad jag behövde för att orka med ett nattpass med Gullo och Tomten. Då, från ingenstans, slog det mig! Jag har gjort ett grovt fel på uppgift två på tentan! Jag har räknat med fel varians! Då jag under gårdagen kom på hur uppgiften skulle lösas hade jag hela uträkningen klar framför mig, räkna ut de två varianserna, slå ihop dem och dividera med 2. Jag glömde dividera med 2! Hela uppgiften går nu åt helvete och jag förlorar tre poäng på tentan. Tre poäng som jag VERKLIGEN behöver för att få godkänt på eländet.

Tentan bestod av 6 uppgifter på 3 poäng. Jag svarade på uppgift 1, 2, 4, 5 och 3a, totalt 12, 5 poäng. 1, 3a och 4 är jag rätt säker på att jag gjort rätt på, men de ger bara 6,5 poäng. Jag behöver 1,5 poäng till för att få godkänt! Tills imorse var jag ganska säker på att jag fått 3 poäng på uppgift två, men nu vet jag att jag är körd! Det är ju inte ett så stort fel kan den oinvigde tycka, men det är en MAI-tenta. MAI är den mest petnoga och paragrafridande instiutionen som finns. Stavar du fel blir du stenad!

Jag har i och för sig uppgift 5 att luta mig tillbaka på, 5a (1,5 poäng) och 5b (1,5 poäng). Det som ger mig ångest är att svaret i uppgift 5b blev så konstigt att jag inte vågade tro på min egen uträkning och då börjar jag även tvivla på min förmåga att lösa 5a. Torsk på uppgift 2 och 5 betyder torsk på tentan och ingen examen till Fräcka Fröken detta år.

Ibland känns det som om det kanske inte var meningen att jag skulle bli det jag pluggat till. Jag kanske skulle valt en annan väg. De högre makterna kanske hade andra planer för mig och för att få mig att inse detta har de låtit mig kämpa mig igenom hela utbildningen. Låtit mig klara uppgifter med nöd och näppe, för att sedan låta mig snubbla på mållinjen.

Lördagen den 23:e augusti 2008

Min morgondag.

06:00 Upp och hoppa!
07:02 Pendeln till tentan
08:00 Statistiktentan börjar
12:00 Tentan färdig, inlämnad och förhoppningsvis godkänd. Ta svängen förbi bolaget.
13:40 Hemma. Pankakor, vofflor eller risotto till lunch
16:00 Laget spelar hemmamatch. HEJA HEJA!
18:30 Äta något i glada vänners lag
20:00 Här blir det lite difust. Om tentan känns OK och Laget vinner blir det en hejdundrande fest. Om tentan går åt helvete och lika så matchen, som kommer tillställningen antagligen påminna mest om gravöl.
24:00 - 04:00 Snubbla hem.

Därefter ska jag sova. Hela söndagen, eftersom jag ska jobba natt sönd - månd.

"Låt mig förtälja ditt öde!"

På en rast i lågstadiet var det någon som lärde mig att spå med hjälp av en vanlig kortlek. Under de kommande rasterna försökte jag och mina kompisar sedan att utröna vad framtiden hade att erbjuda.

Nu råkar det vara så att jag inte har glömt bort hur leken går till, så är det lite långtråkigt och det finns en kortlek i närheten så kan jag erbjuda en person att bli spådd. Free of charge! I förra veckan erbjöd jag tjejen på inbokningen att en blick in i framtiden och sedan var karusellen igång. Jag spådde alla tanterna på bygget! (Den första frågan var oftast "är min framtida man rik?") Många utav gubbarna stod runt omkring, men vågade absolut inte utsätta sig för något själva. "Sånt därn't tror inte jag på," var det flera som sa. "Det gör inte jag heller," kontrade jag. Det hela borde vara ganska obvious då mina kort berättade att Chefen skulle gifta sig med Tomten och att Gullo skulle spendera sina kommande semestrar i en gummiflotte, paddlandes till Gotland.

Även om jag försäkrade mina "offer" att det var en lek, så var det förvånansvärt många som tog det hela seriöst. (Inte alla förstås! Några ställde idiotfrågor och fick där med roliga idiotsvar.) De funderade länge över vilka frågor de skulle ställa och förfasades över negativa svar. Några totalvägrade och ville inte ens titta åt korten. En gubbe frågade om jag var utbildad spåkvinna.

Efter att ha spått de som önskade bli spådda, lade jag undan kortleken. Men så igår kväll frågade den fjunige ynglingen på mottagningen lite nervöst om jag kunde spå i kort. Ryktet hade spritt sig. Jag plockade fram korten och killen blev så nervös att han inte kunde sitta rakt i stolen. (Jag satt i och för sig på golvet och han på en väldigt hög stol, men endå.)

Nu går jag under namnet spådamen på bygget. Ett namn jag inte riktigt förstår mig på. Lekledare borde vara mer rättvisande. Det hela är ju trotts allt bara en lek! Men snacka om att folk har respekt för framtiden!

Väskångest

Jag har ett problem. Alla mina väskor är så fula! Varje gång jag ska ner på stan, på krogen eller till och med på bio så ojar jag mig över varför jag inte har någon snygga väska att stoppa ner mitt nödvändigaste i. Ibland slutar det med att jag stoppar ner sakerna i fickorna, bara för att det är så mycket enklare!

Jag har en tendens att falla för stora väskor. En av förklaringarna skulle kunna vara att jag vill kunna mosa ner en pärm eller kollegieblock i den och då smalnar utbudet på snygga väskor av ganska så fort. En annan anledning skulle kunna var min plånbok...

Det tråkiga med stora väskor är att de snabbt förvandlas till sunkiga påsar. Den styrsel och glans väskan en gång hade i affären är snabbt ett minne blott.

Stora väskor i alla ära, men ska man ut på krogen så behöver man knappast en 50 literstrunk! Då jag genomsökte min väskförråd upptäckte jag att de små väskor jag har uteslutande är gratis grejer från Yves Roche. Den ena är dessutom i brun manchester! Jag hatar manchester! (Tragiska minnen från barndomen, vi tar det en annan gång.) Så nu behöver jag hjälp! Någon som kan tipsa om var man kan hitta snygga väskor under 500-lappen? Jag har en snäv budget!

Modesyndare!

Just nu begår jag en grov synd (eller egentligen två, eftersom jag bloggar från Chefens dator på arbetstid). Det hela är faktiskt snäppet värre än leggings en svettig sommardag. Jag har på mig strumpor i mina Birkenstock! Strumpor i sandaler är bland det fulaste som finns, men ändå sitter jag här med mina solkiga, gröna socks i tofflorna. Ursäkten jag har för detta brott är att pjuksen jag fick från bemanningsföertaget är så grymt hårda att de inte går att stå i en hel dag. Fast jag vet inte om ursäkten berättigar till brottet...

En övermogen banan

Igår satt jag på universitetet för att ge mig ikast med statistiken, igen... Så fort jag klev ur min skyddade lilla pluggbubbla, för att sträcka på benen eller ta en kaffepaus, stötte jag på skylt- eller overallprydda studenter. Nolle-p har dragit igång!

Själv tyckte jag att mitt Nolle-p var hur kul som helst. Jag var huvudrollsinnehavaren i en lyckofilm och allt kretsade runt hur roligt jag kunde ha det. I tvåan var jag fusknolla i två dagar och det var kul det också, även om jag tror att jag var en ytterst genomskinlig fusknolla.

Igår kände jag mig gammal, lite som en övermogen frukt. Jag log lite sött i smyg åt lyckorusiga nollor som ivrigt pratade om den kommande kvällens aktiviteter. Så naiva de verkade. Allt de där som de planerade och fantiserade om hade jag ju gjort för länge sedan, och annat folk före mig dessutom. Trodde de att de var så unika, att ingen annan hade varit med om samma saker tidigare? Alla det där nolleaktiviterna återanvänds ju år efter år.

Universitetsområdet svämmas även över av overallskläddas faddrar, dessa guider i livet som student. Då jag var fadder pluggade jag hektiskt i en och en halv vecka för att klara två resttentor, och när de var klara söp jag skallen i bitar på en sektionsfest, så att två personer ur festeriet fick skjutsa hem mig, på cykel. Jag somnade på pakethållaren.

Den starkaste känslan som sköljde över mig igår var lättnaden över att jag snart är färdig, att jag slipper universitetsvärlden med dess tentor, kravaller och föreläsningar. Jag ska tänka på det när statistikmotivationen tryter...

Batmanfeber

Under den Bat-feber som drabbat världen bestämde jag mig för att se några av de gamla Batman-filmerna. Min personliga favorit är Batman returns, dels för att Jim Carrey och Tommy Lee Jones är sjukt roliga som Gåtan och Two-Face, men huvudsakligen för att Batmans sidekick Robin introduceras. I mina unga år tyckte jag att Chris O´Donnell var bland de snyggaste människorna som gick på denna jord. Det var han och Christian Slater som slogs om första placeringen på min lista.

Jag har alltid haft en softspot för Batman. De hela började redan då jag och min bror Kalle såg 60-tals-serien Batman när vi var små, ni vet den med tecknade "pow" och "poff". Vi inspirerades något enormt, iklädde oss våra badlakan med huvor, kanade ner för trappan och slängde oss i pappas läderfåtölj som fick vikariera som Batmobil. Kalle krävde att få vara Robin eftersom han då fick hänga i takkronorna. Jag var helnöjd som Batman, för det var ju han som bestämde!

Jag hade lyckats ladda hem filmen Batman och Robin. IMDB ger den filmen 3,5 i betyg, vilket indikerar att filmen suger, men jag beslöt mig för att se den i alla fall. Jag hade sett den för länge sedan och mig veterligt så var Alica Silverston as-cool som kick-as-Batgirl. Det enda jag minns att jag irriterade mig på är att filmen hette Batman och Robin. Batgirl var ju den mest intressanta karaktären i filmen och jag kunde inte förstå varför hon ignorerades i titeln.

Det första man får se i filmen är en fast mansrumpa i en gummidräkt, två sekunder senare fylls TV-skärmen av ytterligare en fast gummmiklädd-mansrumpa. Börjar bra, tänkte jag. Filmen går ut på att nya superskurken Mr Freeze (någon idiot har castat Schwartzenegger i den rollen!) behöver diamanter till sitt supervapen. Han rånar ett museum men Batman och Robin gör allt i sin makt för att stoppa honom. Mr Freeze har fryst hela museet och allt är en enda stor isbana. Pacman slänger en blick på TVen och säger tvivlande "Batman spelar hockey? Nej tack! Den ska jag inte se." Jag fick se filmen själv!

Vidare får Mr Freeze hjälp av Poisen Ivy (Uma Thurman är splendid i rollen som evil bitch) och hennes hejduk Bane. Kombinationen Poisen och Bane förstår jag mig dock inte på. Poisen Ivy ser ut att klara sig utmärkt utan en neandertalare till muskelberg. (Forskar man lite i ämnet Bane upptäcker man att Bane är en betydligt mer komplex person än vad filmen utgör honom för att vara. I filmen är han ett stönande monster som endast kan säga ett ord i taget. Ursprungligen har han ett interlekt som kan jämföras Bruce Waynes och han är mest känd för att ha brytigt ryggen på Batman! That's right! Bruce blev halvförlamad!)

Klart är att Chris O'Donnells dragningskraft har avtagit avsevärt sedan jag såg filmen senast, i alla fall på mig. Han ser lite för uppiffad ut om man säger så. George Clooney har det avgörande kriteriet för en lyckad Batman, en kraftig käklinje. Alla Batmans måste han en väl markerad käklinje! Filmens behållning är som jag redan indikerat Uma Thurman. Hon är en fröjd att se. Sexig och sanslöst galen! Clooney, Donnell och Schwartsenegger är mest pinsamma och Alica Silverstons Batgirl är rätt blek. Filmen är fylld av töntiga repliker så som: "I wan't a car, chicks loves the car!" (Robin, ang. Batmobilen) "Now I understand why Superman works alone." (Batman) "What a cool party" eller "Stay cool" (Mr Freeze). Uma Thurman lyckas däremot leverera sina "catchy phrases" med en finnes de andra saknar. You go girl! Tyvärr kan inte filmen hålla sig flytande enbart på Uma Thurmans bedrifter. Jag måste erkänna att filmen är helkass, fast rolig...

Mitt jobb!

Då jag var på anställningsintervju fick jag för mig att det var fullrulle som gällde på stället. Jag har nu insett att mitt jobb innebär motsattsen, i alla fall innan skörden kommit igång. Jag ska undersöka kvalitén på spannmålen som bönderna kommer in med, d.v.s. proteinhalt, vattenmängd, mögelsporer, hur bakbart mjölet är o.s.v. Allt medans chauffören står utanför och väntar. Jag måste nämligen godkänna lasset innan han kan dumpa det.

Vädret har ju dock inte varit det bästa för södra
Sveriges bönder ur skörde- synpunkt, så därför har jag väldigt lite att göra. De aktiverar oss i och för sig med diverse städuppdrag, men då krävs det utrustning!

De sätter oss bland annat på att damma av rullbanden över silosarna där spannmålen lagras. Här upp kan man hitta allt möjligt najs, döda fåglar, damm och mögligt spannmål. Allt ska dammsugas upp! Lancia råkade förresten ut för värsta äckelupplevelsen här uppe!









Och det är sjukt högt över marken!





Det här är utsikten möts man av då man smiter ut från snuskhålet!

By the way så tror jag att jag passerat Mumsmums i bonderejset. Även om han är uppvuxen sjukt långt ute på landet så slår det här det mesta i bondeväg, och jag tror inte Mumsmums lider nämnvärt över att ha blivit nedpetad från första platsen.

Jag mötte Alf, del 2

För några månader sedan mötte jag Alf. Nu har det hänt igen. Jag satt på bussen på väg hem till en kompis då ett par kostymbyxor frågar mig om sätet brevid var ledigt.
"Javisst," säger jag och tittar upp. Det var Alf. Han kände genast igen mig!
"Jaha, hej," säger han och klappar mig på knät. "Det var länge sedan." Sedan börjar munnen gå. Jag fick reda på att han missat tåget, att han skulle hem och byta skor för att sedan åka till Malmslätt för att köpa två citroner, att Malmslätt har Östergötlands största ICA, att han är väldigt flexibel och intelligent Jag stoppade in en "jaha" och "säger du" där jag tyckte det passade.
"Det är ingen idé att prata med mig, jag är döv, inte senil utan åldersdöv, mycket ovanligt" pratar han på. "Det finns bara tre fall... tre fall..."
"Tre fall i världen?" föreslår jag.
"TRE fall i världen!" utbrister han. "De andra fallen är okända, jag är känd! Nu ska jag inte prata mer med dig för då tror du bara att jag lägger an på dig. Jag lägger aldrig an på någon flicka. Jag bara flörtar med dem. Det ska man göra när man är en gentleman."
Sen satt vi tysta brevid varandra i en halv minut. tills vi kom till hans hållplats och han gick av, men inte utan att klappa mig ytterligare en gång på knät. Kvar satt jag, någat chockad över att jag överlevt ytterligare ett möte med Alf.

And we have a NEW WINNER!

I fredags då jag kom hem, helt utsliten efter mig första arbetsvecka, föll ögonen på ett litet vitt kuvert som låg på hallmattan. Inbjudan till ett bröllop? var den första tanken som slog mig. Nej, pappret var av för simpel kvalité Någon gammal brevvän som hör av sig? Nej, någon sån har jag inte. Jag tog upp brevet och läste avsändaren: www.moviespot.se

Tro det eller ej, men jag hade faktiskt lyckats vinna två fribiljetter till Batman: the Dark Knight genom att fylla i ett frågeformulär på Internet. Ni vet en sådan där man fyller i för att man inte har något annat för sig, men man vet att man inte kommer att vinna eftersom det finns 1000 andra människor som gör samma sak.

Sagt och gjort, Pacman och jag bestämde oss för att fira vår hundramånadersdag genom att gå på bio. (Nej nu ljög jag lite, det var mer en slump att vi råkade fira hundra månader igår, vi hade nog gått på bio även om vi firat 98 månader och tre dagar.) Då regnet vräkte ner hade vi rotat fram våra regnjackor (Det var inte så svårt att hitta dem. Vi hade dem när vi var ute och paddlade. Det regnade då också vill jag minnas.) men Pacman förbjöd mig att gå på bio i gummistövlar, så de lämnade jag hemma.

Väl framme insåg vi att vi inte var de enda som beslutat oss för att gå på bio denna kväll. Foajén var full av folk och biljettkassorna hade ännu inte öppnat. Det kändes som om varenda barnfamilj i stan bestämt sig för att gå på bio denna kväll. Även efter att vi hämtat ut biljetterna ringlade köerna långa. SF fick nog en hel del klirr i kassan denna måndagskväll.

Prick klockan 18:00 började... reklamfilmerna! Jag fick se samma reklamfilmer och samma trailers som jag och mamma såg inför MammaMia. Det hela kändes nästan lite pinsamt, speciellt tandkrämsreklamen. Jag kommer aldrig köpa den tandkräm som de gjorde reklam för under dessa plågsamma minutrar, av princip! Filmen kom igång 18:18 vilket resulterade i en nytt rekord i bioreklamsvärlden.

Så vad vill jag ha sagt med denna anekdot? Inte mycket egentligen. Bara det att jag lyckades vinna 2 fribiljetter på Internet, Pacman och jag har varit ihop i hundra månader, alla tycks vilja gå på bio då det regnar och att Filmstaden är ett hemskt ställe där man tvingas betala för att se på reklam!

Bakfyllepoesi

Fem blonda bombnedslag skulle göra sta'n
Geisha blev påhoppad av en full snubbe
Så hon längtade hem till sin egen gubbe

Fyra blonda bombnedslag skulle göra sta'n
Blondie gnugga rumpan mot ett fotbollsproffs
sen tyckte hon att resten av kvällen var rätt off

Tre blonda bombnedslag skulle göra sta'n
Ushers hårryck ville Baby ha'
för han är så himla bra på att dra!

Två blonda bombnedslag skulle göra sta'n
Vanilla hittade inte något att spana på
så hon tyckte att det var dags att gå

Ett blont bombnedslag skulle göra sta'n
Fräcka fröken svettades så kopiöst
att hon gick hem, helt skandalöst!

Jag dör!

... det finns en hel del orsaker till min snart inträffande förflyttning till nästa dimension. För att nämna några...

• Jag har jobbar en hel vecka och gått upp senast klockan sex varje dag.
• Lägenhetens temperatur överstiger antagligen 40 C.
• Jag har varit i solen konstant i flera dagar och min hud känns som om den redan passerat genom skärselden.
• Pacman är med sin familj på landet och softar med fiske och bad, medan jag förgås i betongjungeln, ensam!

Känner mig som en zombi, vilket antagligen är ytterligare ett tecken på att jag närmar mig min domedag.

Anledningen till att jag inte flydde ut på landet i eftermiddags var att jag verkligen är sugen på att gå ut och göra stan i morgon kväll! Vi ska rasta Vanilla som Geisha säger, men Geisha är lika sugen som jag på att shaka booty på dansgolvet under diskolampornas sken (poesi!). Nya jobbarkompisen Lance messade och ville ha ut mig redan i kväll, men tanken på att stoppa mina inte allt för välmanikyrerade tår utanför dörren denna kväll kändes inte lockande! Kröp allt djupare ner i soffan istället, hypnotiserad av SVTs-fredagsmatiné.

Så varför inte göra slag i saken och krypa ner i kistan (sängen) snart? Vaknar jag imorgon så ska jag se resten av mitt liv som en tursam bonus.