Bildbevis

Back in business

Jag är tillbaka ute i arbetslivet! Första dagen på jobbet och jag är helt slut i fötterna. Inte van vid att stå en hel dag. Annars var det helt okej, lite lite att göra kanske, men vi har blivit lovade mängder med prover under veckorna som kommer. Då ska här analyseras!

Angående arbetskamraterna så var de inte fullt så mossiga som jag befarat och labbchefen ser visserligen tjurig och bestämd ut, men hon verkar snäll. Det är antagligen inga människor som jag kommer umgås med resten av livet, men det funkar under dessa veckor.

---

En helt annan sak. Innan bion igår var jag inne på Yngves och köpte en dricka (det är sjukt varmt om ni missat det). Jag blev glatt överaskad då expediten såg ut som en arabisk version av Jude Law, speciellt när han log. Mums...

"Skynda dig, annars missar vi reklamen!"

Nyss hemkommen från MammaMia. Filmen var utlovad att börja 16:00, så jag och min mor befann oss lydigt på plats ca fem minuter innan utstakad tid. Vi hade inte behövt skynda oss insåg vi en kvart senare då vi fått genomlida tio minuter reklam (en tandkrämsreklam fick vi se tre gånger) plus ett gäng konstiga trailers. (Jag hade fått för mig att man valde att visa trailers till filmer som riktar sig ungefär till den publiken som ska se på filmen senare, men så var det inte i detta fallet.) 16:17 hör vi äntligen Amanda Seyfrieds spröda stämma och en eka i den grekiska övärlden kommer upp i blickfånget.

Det kändes befängt att sitta och glo på reklam i 20 minuter. Det måste vara ett nytt rekord. Nu har jag i alla fall lärt mig att det inte gör så mycket att komma försent till bion.

Film är bäst på bio - my arse!

Nakenchock!

Värmebölja bjuder in till lata dagar i solens sken. Medan Pacman och hans två systrar, Mimmi och Kajsa, hivade upp abborrar ur sjön för allt vad de var värda, låg jag på en liten klippö och läste bok i solgasset.

Efter en stund i solen beslöt jag mig för att simma runt ön, en sträcka på ca 200 meter. Då jag kommit halvvägs upptäcker jag att andra sidan av ön är befolkad av ett par i trettioårsåldern. Sekunden senare inser jag att kvinnan på klippan är spritt språngande naken. 30 meter från mig ser jag ett huvud sticka upp ur vattnet och det krävs ingen Einstein för att räkna ut att även killen är näck.

HJÄLP, tänkte jag. Vad gör jag nu? Men sen blir jag istället lite avundsjuk. Varför kom inte jag på idén att ligga helt näck med min karl på en klippö i gassande solljus. De måste haft de hur mysigt som helst!

Istället för att skämmas över att jag upptäckt ett par nakenbadare, hejade jag lite smått och simmade förbi på behörigt avstånd. Jag medger dock att jag var mycket noga med att INTE inspektera parets ädlare delar allt för ingående.

Kanoting

Som sagt, vi var ett gäng som gav oss ut för att njuta av naturen hade att erbjuda i form av vatten. Sjöar och vattendrag var vad som eftersöktes i första hand, men som bekant fick vi även ett skyfall över oss.

Nu regnade det inte hela tiden! Vi hade en underbar lördag.



Turen bjöd på varierande framkomlighet.





































Hazzel, Mimmi, Geisha och Sumo på sjön.














Vi slår läger för kvällen. Geisha pekar med hela handen medan Pacman och Mumsmums sliter...


Kvällen spenderade vi vid en öppen eld. Scans vad-heter-det-korvar med korvbröd/tunnbröd, ketchup, tzatziki, gurksallad och senap inmundigades hungrigt. Till efterrätt grillade vi bananer fyllda med choklad. Mmmmm...

Söndagen var väldigt blöt och vi beslöt oss för att avbryta turen. Men trots blöta kläder och dyngsur packning så var alla nöjda. Det blir nog fler turer i framtiden, fast då ska jag beställa bättre väder!

Nu har det hänt!

Jag är för det mesta en väldigt sansad person. Får väldigt sällan frispel eller går bärsärk, det kanske skett fem gånger (OBS: nu räknar jag bort de gånger då jag och min bror Kalle råkat i luven på varandra!).

Ett av dessa minnesvärda ögonblick utspelade sig under en nyårsnatt då mina "vänner"
tänkte utsätta min älskade Pacman för (tyckte jag) något vedervärdigt. Själv har jag inte speciellt många minnen från mitt frispel, men de som var där försäkrar mig om att jag var flyförbannad och det enda som hindrade dem från att utföra det vedervärdiga brottet var mitt åskmoln till humör. Jag minns som sagt ingenting av detta själv, vilket kan bero på att jag verkligen gick bärsärk men det kan också bero på att det var en del alkohol inblandat.

Sedan dess har Pacmans väl och ve i ämnet varit en fråga som man närmat sig något försiktigt, i alla fall när jag varit i närheten. Men så igår kväll så skedde det! Apparaten togs fram och Pacmans kalufs sträcker sig nu inte längre än 13 mm över skulten. Jag höll faktiskt själv i rakapparaten vid ett tillfälle...

Wild, wild, wet

Södra Sverige attackerades av ett offantligt regnoväder söndagen den 20 juli. Ett perfekt regnoväder som lobbar för långfilm och ostbågar i tv-soffan. Men vad tror ni Fräcka Fröken ägnar sig åt en sådan söndag? Paddling!

Pacman och jag fick idén ibörjan av juli. Vi ville paddla. En rundfrågning bland släkt och vänner resulterade i att fyra kanoter lade ut på lördagens morgon. Jag och Pacman var de stora organisatörerna och vi hade fått med oss Pacmans syster Mimmi med sambon Hazzel, Brownie, Mumsmums, Geisha och Sumo.

Vi han precis stoppa i oss frukosten på söndagen innan regnovädret var över oss. Det var ingen liten skur som kom. I fyra timmar vräkte regnet ner. I mitt stilla sinne undrade jag över vad jag dragit med mina vänner på, men som tur var så var det endas kläderna som blev sura. Humört på de åtta deltagarna var på topp rakt igenom hela turen. Brownie drabbades av ett hysteriskt skrattanfall mitt ute på sjön då regnet vräkte ner som mest, men det förgyllde bara upplevelsen ytterligare något steg. Jag tror aldrig att jag uppskattat regnkläder så mycket som under denna paddeltur. Dock måste jag erkänna att jag inte kände mig helt trygg med att paddla över en sjö under pågående åskväder.

Som tur var så regnade det inte hela tiden. Vi hade en helt fantastisk paddeldag på lördagen och kvällen var hur mysig som helst med fiske, varmkorv och grillade bananer. Uppdatering med bilder kommer inom kort...

Ang. celluliter

Skrattgropar i låren tyder på ett lyckligt underliv.

Sommarplåga

Bloggen har legat i dvala de senaste dagarna då jag befunnit mig på Pacmans pärons lantställe och inte haft en tanke på att uppdatera min tankar här. Jag gillar verkligen att vara på landet, men det finns en stor nackdel med stället, fästingar!

Då jag igår kväll skulle krypa till kojs upptäckte jag det lilla krypet, på ett smått generande ställe. Fästingen tyckte väl att det var varmt, trångt och trygg kan jag tänka. Jag och fästingen var dock inte överens om att min kropp var en lämplig matsal för småkryp. He had to go! Pacman förvandlades till kirurg på några sekunder och jag fick lägga mig på mage i sängen medan han utförde ingreppet. Själva proceduren var ganska så smärtfri och jag hade inte tänkt på det så mycket mer om inte Pacman ojat sig över hur ingreppet fortskred.

”Ieuuu! Den är ju jättestor!”

”Den vill inte lossna…”

”Aj då, nu gick den sönder.”

”Det är bara en liten, liten bit kvar nu…”

Inte de kommentarer man vill höra då man ligger hjälplös på mage och inte kan se vad som försiggår. Man har så att säga begränsat synfält i sina egna bakre regioner.

Nu går jag och nojar över likdelar i min stuss som eventuellt kan orsaka TBE och Borrelia. Gör det inte lite ont? Är det inte en liten rodnad? Jag har inte tid att bli sjuk, jag ska ju börja jobba snart!

The Facebook factor

Alla som har facebook har råkat ut för det. Det plingar till i mailboxen och en Alva Svensson har skickat en förfrågan om vänskap. Du kliar dig i huvudet och tänker: ”vem fan är Alva Svensson?”

Efter att gått in på personens sida plingar det oftast en liten klocka i huvudet och du kommer på vem personen i fråga är, men inte alltid. Det har hänt att jag har googlat på personer, eller varit tvungen att kolla upp vem människan är i någon gammal skolkatalog.

Om jag är inne på en människas sida, men inte har en aning om vem människan är, fastän jag har foto och info framför mig, så tycker jag att det är en ganska bra indikation på att jag inte känner personen i fråga. Jag kanske är konservativ, men jag blir inte polare med vem som helst på det där stället. Okända kompisförfrågningar ignoreras av mig!

Jag blir inte heller kompis med folk jag inte tycker om. Facebook för mig är ett nätverk för kompisar inte en tävling. ”Den som har flest vänner när han dör vinner!” Nej tack!

Nu finns det en människa som inte riktigt greppar detta. Han har säkert frågat mig 8 gånger om vi ska bli kompisar, men jag har blankt ignorerat honom varje gång. Han är en högljudd idiot som jag aldrig haft något gemensamt med. Jag har aldrig haft en givande konversation med människan och kommer antagligen aldrig att träffa honom igen. Men ändå envisas han med att skicka förfrågningar och jag frågar mig varje gång: Varför? Det är inte så att han saknar vänner, han har ca 365 stycken. Han kan inte ha något vettigt att säga mig, för då kunde han ha skrivit ett mail. Så varför envisas han med att skicka kompisförfrågningar till mig?

Då jag berättat det här för mina vänner har de skrattat lite lätt och sagt: men bli kompis med honom då. Men jag VILL INTE! Jag misstänker att jag låter som tuffa tjejen i mellanstadiet som mobbar alla osäkra flickor i årskullen under, men det hela har nu blivit en principsak + att jag inte vill att han ska komma åt mina bilder, info och annat tjafs jag har på facebook. Så det blir samma sak igen, total denial.

Fånigt egentligen, men man måste inte annat än att förundras av en människa som inte fattar vinken då han blivit ignorerad, ÅTTA GÅNGER!!!

Toilet paper

Jag sparar alla mina gamla veckotidningar: veckorevyn, cosmo, hennes, you name it. Jag har faktiskt en diger samling där det äldsta numret är från förra millenniet (veckorevyns nr 35 1999). Jag har dessutom inte stuvat undan dem på vinden eller i någon garderob utan jag har dem i badrummet.

Det finns klara nackdelar med att ha dem där. Tidningarna löper stor risk att bli blöta de gånger badrummet förvandlats till ett sjöslag. Dessutom har många en tendens att bli kvar där inne ett tag. Jag missade sånär tåget en dag då jag fastnade i en intervju med Ricky Martin, där han beklagar sig över att han är en sexsymbol. Då jag bodde i studentlägenhet uppehölls sig en av mina vänner så länge på dass att jag nästan blev orolig. Då hon efter en stund kom ut ur badrummet med en tidning fastklistrad framför näsan fick jag förklaringen.

Nu är det ju just det som även är fördelen med att ha tidningarna där. Det är ju så tråkigt att gå på toa! Jag blir så rastlös de gånger jag inser att jag kommer att bli kvar en stund och det inte finns något att läsa. Ibland finns det schampoflaskor att roa sig med, men det är inte alls lika tillfredställande som ett sladdrigt nummer av cosmopolitan från 2003.

Nu har ett nytt problem dykt upp. Min tidningslåda börjar bli full och jag kan ju inte slänga några av mina vänner! Något att fundera på under slöa dagar… kanske ska snickra ihop ett exklusivt tidningsställ?

Småland: a road trip

Min mormor samlar på släktingar. Hon är helt manisk. Hon älskar att upptäcka nya släktingar. Ibland tror jag att det är kvantiteten som är det viktiga, ju fler, desto bättre. Tro inte att det rör sig om vanlig släktforskning, där det gäller att hitta sina förfäder, nej då. Min mormor släktforskar på bredden, d.v.s. hon letar efter kusiners kusiner, oäkta barnbarn och sedan länge döda gammelmostrar.

Låt mig förklara från början. Min mormors morfar var en man som inte nöjde sig med att endast tillfredställa sin hustru, utan han kände sig manad att låta flera kvinnor njuta av hans enormt kärleksfulla famn. Detta resulterade i att min mormor har en hoper halvkusiner spridda över hela Småland. Då hans första hustru (min mormors mormor) dog i barnsäng gifte han visserligen om sig med en kvinna som var mor till hans barn, man jag misstänker att det fanns andra kvinnor som inte fick samma erkännande.

Det är alltså dessa släktingar, deras barn och barnbarn som min mormor nu vill leta upp och hon har släpat med mig, mamma och Pacman på äventyr.

”Vill ni äta pizza med mig och mormor i Sävsjö”, frågade min mamma mig och Pacman i fredags. Jag förstod att det var något galet med det hela för:

1. Mamma hatar pizza.

2. Sävsjö ligger ca 15 mil från orten där mina föräldrar bor.

Mamma insåg att en förklaring behövdes. ”Mormor tror att hon har en släkting som jobbar på en pizzeria i Sävsjö och hon har pratat så länge om att åka dit.” Det hela verkade smått sjukt med tanke på att mormor inte kom ihåg vad släktingen heter, men jag träffar inte min mormor så väldigt ofta så jag och Pacman beslöt oss för att följa med. Följande dag stuvade vi in mormor, mamma, mig och Pacman i bilen och brummad iväg mot Sävsjö. Då jag klev ur bilen på stora torget i Sävsjö funderade jag på vad jag höll på med. 15 mil i en bil en sommardag som jag helst velat avnjuta under ett parasoll, med en god bok i ena handen och något läskande i den andra. Det är helt omöjligt att min mormor har en släkting som jobbar på en pizzeria. Hela hennes släkt är sprungen ur det småländska höglandet och de saknar allt vad pizzatradition heter. Mormor kom då fram till vad släktingen heter, att hon är politiker i Sävsjö och att det är hennes man som jobbade på en pizzeria. Det hela blev plötsligt lite mer förståligt.

Mormor spatserade in på ett gatukök och frågade efter släktingen (mamma stannade utanför då hon inte tål lukten av flottig kebab). Inget napp där, men vi blev hänvisade till en annan pizzeria. De hade kanske hört namnet, men det stod strax klart att ingen av dem var gift med en politiker. Men min mormor är ihärdig. Hon föreslog att vi skulle in på banken och fråga efter personen, men insåg snart att banken inte var ett bra alternativ, eftersom det var lördag. Då fick hon syn på biblioteket och travade raskt över gatan. Inne på biblioteket satte sig Pacman ner vid en dator, surfade in på Eniro, knappade in personens namn och Sävsjö och fick upp två träffar, var av en snabbt kunde uteslutas. Sävsjö kommuns hemsida gav oss en bild på personen i fråga, men någon pizzabagare till man kunde inte hittas. Mormor var helnöjd ändå. Mamma, jag och Pacman insåg förstås att samma sak kunde ha gjorts hemma framför datorn, men vi såg det hela som en lite utflykt.

Vi gjorde även andra saker på vår road trip. Vi hittade ett Ullared i miniatyr i en håla som heter Ormaryd (jag fyndade en stektermometer), tittade på mammas morfars gamla sommarhus, badade och åt glass en bit ifrån mammas morfars barndomshem. Angående maten så blev det inte pizza utan kycklingfilé på en vägkrog. Pizzerian som var vårt mål existerade inte och jag vet inte var ifrån mormor fått idén om pizzerian, men tur var väl det, för ingen av oss var egentligen sugen på pizza.

Krossa fenomenet B-kändis!

Någon som har tröttnat på fenomenet hyperspeedad B-kändis? Det finns ju en del där ute, även om mängden har minskat sedan dokusåpornas popularitet dalat. För att fräsha upp ert minne ska jag nämna några: Olinda, Olivier de Paris, Molle Holmberg (förutom medverkan i Baren har han ställt upp i melodifestivalen i ett försökt att rädda sin B-karriär), Elita och Jerry Forsberg. Okej, jag erkänner, jag var tvungen att googla på dokusåpor för att få fram deltagare från dessa freakshows, vilket borde ge en hint om vilka avtryck i historien dessa människor gör.

Men faller en så står där tusen åter… det finns alltid folk som är redo att ta någon annans plats i rampljuset, helst med minsta möjliga ansträngning. En av de mest pinsamt lysande stjärnorna på B-himlen är Basshunter. Killen är en mediakåt manshora som gör allt han kan för att synas på löpsedlarna. Hade killen fötts till kvinna skulle han ha förstorat sina boobs för länge sedan och spritt ut sina bilder över hela Sverige.

Jag kunde inte bry mig mindre. En människa som ägnar all sin vakna tid åt att andra människor ska titta på honom/henne påminner mest om en irriterande geting. Man kan inte slå ihjäl fanskapet för det kan medföra negativa konsekvenser. Så det bästa är egentligen att ignorera flygfäet, så slutar han/hon snart.

Jag är ingen hängiven anhängare till Alexander Bard, men han har sagt att det värsta men kan göra mot en människa är att vara likgiltig mot denna. Jag är faktiskt tvingad att hålla med. Genom att ignorera människor som Linda Rosing och Basshunter slutar de antagligen med sin titta-på-mig-turné och förhoppningsvis söker de sig en mer meningsfull tillvaro, vilket alla skulle tjäna på i slutändan.

Det närmsta en trafikolycka man kan komma.

Jag har ett begränsat urval av TV-kanaler, så när jag kommer hem till någon med en digitalbox finner jag ett stort nöje att zappa fram knasiga program. Nu har jag hittat ett rejält bottennapp! De hela påminner om en trafikolycka, man förfasas över det som utspelar sig fram för en men man måste stå kvar och se lite till av bedrövelsen.

Programmet ifråga heter Cheaters och sänds vardagsmornar klockan 10:00 på tv400. Bara kanalen och sändningstiden borde få varningsklockorna att börja ringa. Programmet inleder med att en stackars människa begråter sig över tanken på att hennes/hans partner kanske är otrogen. Ett gäng privatdetektiver skickas ut för att under en vecka spana på partnern i fråga. Programledaren heter något i stil med John Gecco och är en man med grått hår som satt på sig ett par glasögon i ett försök att se intellektuell ut. Han introducerar varje fall med en massa snitsiga fraser och hans sängkammarröst skulle få vilken Casanova som helst att bli avundssjuk.

”Diamond jobbar som servitris på en Tex Mex-restaurang och nu misstänker hon att hennes man doppar sin gurkstav i någon annan kvinnas guacamole.”

Då detektiverna samlat på sig tillräckligt för att kunna bevisa otrohet presenteras resultatet för den stackars bedragna människan. Vanligtvis ser personen i fråga rött och då frågar Gecco om personen vill ställa sin älskade mot väggen. Den bedragna människan nickar sammanbitet och sedan bär de iväg med buller och bång mot en restaurang där den otrogna partnern helt oväntad sitter och kuckilurar med sin nya kärlek.

Det är inget litet team som kommer inrusande i lokalen där paret sitter! Minst fyra TV-kameror med tillhörande mikrofongubbar, ett gäng biffiga vakter (de kommer att behövas) en testosteronstinn Gecco och mitt i alltihop den förtvivlade människan som är på väg att bryta samman. Då paret upptäcks är de först helt oförstående till vad som händer, men sedan försöker de oftast fly fältet. Den bedragna människan springer efter med hela kamerateamet i hälarna. Ute på parkeringsplatsen börjar de oftast skrika åt varandra (men eftersom det är ett amerikanskt program har de lagt till en massa pip-ljud så fort någon säger ett fult ord, allt för att inte förstöra små oskyldiga öron) och ibland uppstår handgemäng medan Gecco försöker ställa en massa intelligenta frågor till den bedragande partnern.

Varje fall avslutas med att Gecco i en studio berättar hur parat tagit sig ur krisen och om de fortfarande lever ihop, samtidigt som han spänner blicken i kameran så att man nästa blir nervös.

Jag har blivit hypnotiserad vid två tillfällen av Cheaters. Jag fascineras av att programidén överhuvudtaget är laglig och att folk ställer upp för att föremjukas inför en hel värld. Det som är intressantas dock är de människor som är statister i programmet, d.v.s vanliga förbipasserande människor. Upphetsade tillrop då någon inser att det är Cheaters som kommit till stan. Kvinnor tränger sig igenom muren av kameragubbar för att slänga sig om halsen på Gecco och bedyra sin kärlek till honom. Förbipasserande snubbar som tycker sig ha rätt till att döma ut paret i fråga.

Jag antar att programmet i alla fall har en positiv inverkan. De personer som någon gång funderat över att vara otrogna borde snabbt komma på andra tankar då de sett Cheaters!