Sämst...

Brr, det här är verkligen min sämsta bloggmånad so far, måste bättra på inläggsstatistiken lite.

Vecka 48

Ibland funderar jag på vad jag gör med mitt liv. Jag har ingen hobby som tar upp stora delar av min fritid. Jag tränar inte, jag har inga husdjur och jag har inget projekt på gång så där i skymundan. Jag får ibland för mig att mitt liv bara passerar utan att jag gör något.

Den här veckan har jag dock insett att jag har en förmåga att hålla mig sysselsatt ändå. Jobbet tar en hel del tid. Man ska ju jobba 8 timmar om dagen och man ska ju sova 8 timmar per dygn, så då blir det inte så då blir det bara 8 timmar kvar att fylla med övrig tid där Pacman, pendling, TV-tittning och matlagning ska få plats.

Som den här veckan...

Måndag - Tar halv-sju-tåget till Malmö, jobbar, lyckas checka in på hotellet straxt innan 16:00. Segar mig ut till närmsta köpcentrum där jag äter mat och shoppar födelsedagspresent till mor min. Somnar vid 22, men lyckas skicka iväg ett snabbt blogginlägg innan dess.

Tisdag - Äter hotelfrukost (mmm, croissant), jobbar, tillbaka till hotellet vid 16, men är dock så seg att jag inte orkar ta mig utanför hotellbyggnaden. Spenderar kvällen på rummet tillsammans med boken "Men inte om det gäller din dotter." (Underhållande men otrolig.)

Onsdag - Ytterligare en dag i sandlådan. Tar tåget hem och snubblar hem klockan halv sju på kvällen (med Jason Mraz nynande i lurarna om hur bra det är att komma hem). Här är jag alldeles för slutkörd för att orka blogga.

Torsdag - Mammas födelsedag. Jobbar till fyra, lyckas ta mig ut till stora köpcentrat för att inhandla en sista present till mamma. Födelsedagsmiddag i föräldrarhemmet med älgstek och rödvin. Här får jag en rejäla fredagsvibbar.

Fredag - Vanlig arbetsdag på kontoret. Julmys på Linkin Media på kvällen. Vår otroligt kreativa vänner bjuder till mingelparty i företagslokalerna. Måste erkänna att jag är mycket imponerad av vad de åstadkommit under de åren jag suttit i skolbänken.

Lördag - här är jag nu. Sov ytterligare en natt i föräldrarhemmet. Socialt umgänge med päronen, lunch och settlers. Dessutom lyckades lillebror Långben titta upp ur sina gömmor och jag fick hälsa på honom. Ikväll bär det av till Joey och Blondie för bubbel- och bastubad.

Söndag - Första advent. Jag har ingenting planerat. Eller, jag ska sätta upp alla adventsljusstakar och stjärnor, ingen större ansträngning för ett julfreak som jag. Känns faktiskt väldig skönt att inte ha hela dagen uppbokad. kan börja morgondagen med en kopp te och senaste avsnittet ur 90210. Mmmm...

Som ni ser, jag har varit hemma och "slöat" en kväll den här veckan. Ingen tid till effektfulla projekt eller fantasieggande hobbies.

Inte mitt fel!

Den uppmärksamme läsaren bör ha noterat avsaknaden av inlägg i denna blogg. Men den här gången är det INTE mitt fel. Sug-dåliga-bredbandslevernatören har fuckat upp vårt nät så jag är nätlös på hemmaplan sen i onsdags och jag vill inte blogga på jobbet.

Till på köpet är jag för tillfället i Malmö, i en hotelreception med 2 minuter kvar på min session. Så något långt inlägg blev det visst inte.

Korvhysteri

Pacman och jag var och handlade i ett av dessa stora matkomplex som finns utsprida strax utanför staden. Med den pågående debatten om konstiga tillsatser i våra livsmedel på minnet, började vi studera innehållsförteckning på diverse matvaror. Vi ville ha skinka eller korv som pålägg, men det fanns inte en enda att finna utan någon E-tillsats. Jag gick fram till en ur den rödklädda personalen och frågade om hon visste var man kunde finna tillsatsfri korv.

Hon ursäktade sig så hemskt mycket och erkände att hon inte hade den blekaste aning. Sedan gick hon och hämtade en annan rödklädd människa. Inte heller han kunde komma på några produkter som passade oss. Så han tog upp en telefon och ringde någon, som inte heller kunde ge besked. Pacman och jag befann oss nu i ett mindre hocktillstånd över att de ansträngde sig så pass mycket för att hitta en liten korvsnutt åt oss. En liten stund senare kom en charktant ut och förklarade att de tyvärr inte hade produkter utan tillsatser eftersom de inte skar upp skinkan/korven själva.

Alltså, vill man ha E-fria tillsatser så ska man antagligen åka till en delikatessbutik.

Under tiden personalen ansträngde sig för att hitta en korv som passade oss hittade jag och Pacman en skinka med 102% kött. Då vi visade denna för personalen, kunde de inte förklara hur det hängde ihop.
"Vi har inte haft den förut," var ursäkten.

Kontentan då. Det hela var rätt kul att se hur de verkligen försökte hjälpa oss att hitta en fräsh korvbit. Men jag är lite missnöjd med deras 102 % korv.

Pacman tröttnade så småningom på att kolla in innehållsförteckningen och när vi kom till glasshyllan han jag endast läsa skummjölk på förpackningen, innan Pacman scanat in den och lagt den i påsen.

Vem är denna människa?

Jag surfar titt som tätt in på en av Sveriges stora kvällstidningssiter. Till höger i bild finns en spalt med diverse lättsamma nyheter, någon har gjort slut, Brad Pitt är sur eller "så får du blommorna att växa på din balkong".

Varje dag syns en av medarbetarna som visar upp dagens out fit. Jag vet inte vem hon är, vad hon gör (förutom dagens out fit, det kan man väl inte ha som jobb?) eller vad hon tycker om. Jag känner enbart igen henne från denna lilla bild på sidan av siten och det enda jag kan tänka på är att hon har en för lång lugg och att hon är höggravid.

Eller var... Dagens bild vissa tjejen med ett litet knott i famnen och rubriken "Jag är inte sugen på att shoppa". Tror jag det! Du har släpat runt på en mage i nio månader och desutom har du satt en ny människa till värden. Ett upplevelse som du inte trodde var fysiskt möjlig. Skaffat sig andra prioriteringar?

Vad jag egentligen reagerar på är att jag känner igen en människa som jag inte vet ett skit om. Varför? Och vem är hon?

Antikt?

Idag hittade jag ett kontoutdrag från 2007-07-07 i min plånbok. Nog för att jag kan vara sentimental, hänga upp mig på fåniga grejer eller spara på onödiga saker, men ett kvitto!

Så häftigt datum är det faktiskt inte. Inte så att det är värt att spara på. Jag får dra ursäkten att det gömt sig bakom en massa kort, långt bak.

Åååååka tååååg!

Jag gillar verkligen att åka tåg. Det är harmonisk och avslappnande på någotvis. Ibland kan jag till och med bli smått avundsjuk på resenärer som ombordstiger ett tåg som jag inte ska med. De har en destination, ett litet äventyr och en upplevelse framför sig. Då passar det ju faktiskt ovanligt bra att jag får åka tåg i tjänsten ibland! Idag tog resan dock något längre tid än beräknat...

Jag skuttar på tåget klockan halv sju och lyckas självklart sätt mig på fel plats. Jag blir snart bortkörd! Efter lite kånkande på väska och påsar men arbetskläder lyckas jag finna min rätta plats och sätter mig till ro med morgontidningen. Efter ca 50 minuters tågresa stannar plötsligt tåget mitt ute i ingenstans.

Efter lite skrapande i högtalarsystmetet får vi reda på att en kopplingsledning eller liknande har rasat och att tåget är strömlöst. Förtillfället drivs tåget på batteri för att vi passagerare ska kunna njuta av bekvämligheter som ventilation och elektriskt ljus, men den räcker endast i ca 40 minuter. Det blev nästan lite dommedagsstämning över vagnen när det elektriska ljuset börjar flimra, för att sedan slockna helt.

Pacman raporterar via mobiltelefon att preliminära rapporter på SJs hemsida pekar på att problemet bör vara åtgärdat klockan 13:00. Lyckligtvis behövde vi inte vänta så länge. Efter två timmars stillastående rullar ett annat södergående tåg upp brevid oss och vi evakueras.

Turligt nog evakueras min vagn först och jag är snabb nog att försäkra mig om att få en sittplats reserande delen av resan. Rullar in på perongen ca 2 ½ timme efter utsatt tid och då plockar projektledaren upp mig och vi åker på lunch. Halv två börjar jag jobba.

Resternade delen av dagen flyter på utan några större problem. Lite stressit på slutet bara. Jag rusar in på Malmö central två minuter innan avgång (Varför vara i tid? Jag han ju med!) och inser då jag slår mig ner att jag inte hunnit tvätta händerna efter mitt grävande i backen. In på toaletten och piffa upp sig. Det där med hygien kan ju vara en bra grej då man jobbar med föroreningar...

Jag räknade ut att jag har åkt tåg i 9 ½ timme idag. Man skulle kunna kalla mig berest!

'Allå, 'allå?

Haha! Jag fick erbjudande om världens sjukaste reklamgrej nu i veckan. En "retro" telefonlur till mobiltelefonen. Man jackar in den i mobiltelefonen och sen kan man använde den som headset. Jag höll på att garva ihjäl mig.

Är det meningen att man ska ha en stor mastodontlur hängandes i telefonen? Varför ska man ha ett headset som man måste hålla i?

Jag pratar faktiskt en hel del i telefon när jag kör bil. (OBS, jag pratar endast när headsetet är ikopplat. Jag är fortfarande ganska laglydig!)
Sega bilturer i en bil utan radio piffas lätt upp med en liten pling till Blondie, Geisha eller någon annan vän som jag bara MÅSTE prata med.

Hela min bil-telefon-pratar-procedur skulle ju gå i stöpet med en retrolur till headset. Det vore ju rent av livsfarligt!

*Ja just det ja, det HÄR är mitt hundrade inlägg. Ett opublicerat, tomt inlägg hade smugit sig in någonstans och förvirrat mig.

Har du ett problem? Gör något åt det!

Idag har det blivit en hel del åka tåg för min del. Tog halv sju tåget söder ut för att anlända ca 3 ½ timme senare i en betydligt, soligare, snöfriare och sydligare stad. (Obs, jag befann mig dock fortfarande i Sverige.) Kvart över tre bar det av hemåt igen och jag klev inte innanför dörren förens klockan slog 18:37.

Då jag hade en halvtimme kvar till slutstationen klev det på två kavajkillar i 30-års åldern. Pråpert klädda och utrustade med var sin kvällstidning. Då jag sitter själv vid ett bord med fyra säten, slår de sig ner hos mig. Straxt efteråt kommer en mamma med sina två söner, 3 och 4 år gamla. Hon och killarna tar plats på två säten på andra sidan gången. Det krävs ingen Einstein för att förstå att dessa två killar kommer att börja tjivas med varandra. Det tar bara en minut.

Killen snett mitt emot mig börjar ge kompisen blickar. Blickar som säger: "stön, suck, kan inte kvinnan hålla ordning på sina barn?" Jag å andra sidan tänkte: "Tänk om ni två vuxna män kunde erbjuda kvinnan och hennes två barn era säten. Vi tre behöver inte dela på det här bordet." Om småkillarna hade fått var sin sittplats och dessutom ett stort bord att klänga på hade oron i tågvagnen sjunkit betydligt. Men herrar i trettioårsåldern behöver tydligen benutrymme och plats för sina tidningar...

*En liten X-tra notering bara, detta är mitt hundrade blogginlägg. Whoopie!

I neeed it!

Jag har väldigt lätt för att snöa in på saker. Det kan gå i perioder och då ett visst ämne kommer på tapeten kan jag bli helt uppslukad av detta. Det kan vara en bokserie, en filmtriologi eller en tv-serie. Jag blir bara så LYRISK! Sen när tumultet har lagt sig, kan jag näst intill bli apatisk i ämnet.

Än så länge har jag haft, David Eddings-epoken, Ally McBeal-feal, Fem Boks-mani, Gossip Girl-fascination, 24-hets, Batman-feber, Harry Potter-eran, Prison Break-beroende, Heroes-cravings, Kitty-feber och Emil-hets. Emil-hets hade jag när jag var tre år och sprang runt med ett trägevär och en blå keps mamma sytt i syslöjden.

Jag kan även snöa in på tv-spel. Då jag gör det spelar jag inget annat under den kommande veckan, månaden, året... Donkey Kong avlöstes av Zelda. Sendan gick jag över till Settlers och nu är det Civilzation som gäller.

Jag vet inte vad det är, men att få sin lilla huvudstad att växa tillsig, bygga nya städer, hitta råvaror och malmfyndigheter, konstruera exotiska byggnader, flyga till Alfa Kentauri, klubba ner motståndarna och bli världshärskare, stillar antagligen något dolt behov hos mig.

Inte så konstigt...

Det är faktiskt inte så lustigt att mina två-månader-kvar-till-julafton-tankar dyker upp så där i slutet av oktober. I fredags, precis en vecka efter min smörgåstårta i solgasset, yr snöflingorna i höst rusket. Mina arbetsuppgifter denna dag tillät mig att titta ut genom fönstret i förvånansvärt hög grad, så jag fick min dos av virvlande flingor. Nu var det ingen snö som lade sig precis, utan den försvan lika fort som cholkadbitar i en femårings mun. Men snö var det!

Denna snö fick förstås mig och Pacman, ansvarstagande som vi är, att byta däck på bilen. Jag har bara gjort det en gång tidigare och Pacman är en total nybörjare på området, så vi beslöt oss för att åka hem till mina päron. Deras garageuppfart framstod som betydligt mer inbjudande än vår gata. Dessutom fanns vinterdäcken där. Vi stod ute i solskenet och stonkade, muttrade, vinchade och bände. Allt medan pappa instruerade och tvättade rent. Måste säga att Pacman fick hänga på de flesta hjulen, för jag hade vissa problem med att få dem på plats. Efter två timmars slit bjöd mamma på gås. Väl hemma igen tyckte både jag och Pacman att vi uträttat ett fullgott dagsverke. Mycket nöja!