Tillökning i familjen

Pappa sa: då är det bara villa och vovve som saknas då!

Mamma sa: ni förlovar er inte, ni får inga barn, men ni köper i alla fall bil tillsammans!

Det är rätt uppfattat. Jag och Pacman har fått tillökning. En silvergrå Volvo står nu parkerad utanför vårt hyreshus. Vuxenvarning!!!

Medicin

Vid de tillfällen du drabbas av vuxenångest, inskopa valfrimängd Carte D’Or (gärna direkt ur paketet) och vips är anfallet som bortblåst. Vid extrema anfall ordineras att inskopa glassen sittande i sängen eller på golvet.

Det hjälpte mig i alla fall.

Samlingen komplett?

Gudarna, ödet eller i alla fall några i min bekantskapskrets har insett att trotts min stora fascination för elektriska köksprylar så saknas det något för att göra samlingen komplett.

Julaftonen avslutade med att jag satt hemma hos Pacman med en alldeles egen äggkokare. Man skulle nu kunna tro att min kökssamling är komplett, men så är icke fallet. Måste erkänna att jag spanat in en rosa blender (finns även i limegrönt och vitt) och jag har ju varken soda streamer eller juicepress.

Ohälsans högborg

Urk. I dag har jag varit precis sådär lagom seg som man kan vara efter en helkväll ute. Vaknade elva och dödade tid fram till klockan två. Pacman och jag mötte några vänner för den traditionsenliga söndagsraggmunken med fläsk. Väl hemma igen orkar jag inte laga mat när det var dags för käk, utan jag satte mig med en kvarglömd ostbågspåse och såg på Erik och Mackan. Det är dagar som denna man inte skriver ner i sitt CV!

Min elake lille vän.

Ibland känner jag hur den där lilla, ondskefulla vad-var-det-jag-sa-djävulen tittar fram. Han kryper liksom upp över ena axeln och skrattar rått så att alla vassa tänder glimmar i vintersolen. Det hände alldeles nyss...

I somras råkade jag hitta en bröllopsblogg. Av värsta sorten! Bruden (brudgummen bloggade inte) skrev om alla förberedelser in för den stora dagen, stora som små. Först tyckte jag det var lite roligt, skrev till och med en kommentar, men sedan surfade jag vidare och insåg att tjejen led av bröllopshybris. Hon demonstrerad bröllopsklänningar, inbjudningskortsalternativ, servettringar, kyrkor, första förband-korg, you name it!

Alldeles nyss kom jag och tänka på den den där bruden och letade upp bloggen igen, bara för att se om hon fortfarande hade hybris. Rubriken som möter mig är "Bröllopet inställt". Då tittar min elake kompis fram. Hans tänder var vita och vassa.

Upp och hoppa, ligg inte och dra dig!

Jag är ingen brud som älskar att gå ut och dansa. Den perfekta festen för mig är oftast ett rum med tio till femton vettiga människor som lyssnar på bra musik, prata skit eller sjunger SingStar! Men i går skakade jag rumpa på Bummullsfabriken så att det stod härliga till.

Jag liksom kände hur musiken bara grep tag i mig och jag fylldes av sjukt mycket energi. Jag studsade. Jag hoppade. Jag viftade med armarna. Jag snurrade. Jag tror jag gjorde alla möjliga dansmoves som till dessa dagar blivit godkända av internationella dansinstitutet i Kambodja. (Okej, jag skippade de dansmoves som innefattade en bardisk, en stripp-pole eller att benen skulle höjas markant över höfthöjd.) Blondie, Vanilla och Baby stod bara bredvid och skrattade. De fattade inte hur detta energiknippe hamnat i deras sällskap.

Men, all good things comes to an end. Vid halv två var jag så slutkörd att jag knappt orkade gå. Vi pallrade oss till Donken för att fylla på energiföråden. Jag pallade knappt att stoppa i mig min McFeast. Klockan 03:02 låg jag i min säng. Somnade inom en minut.

Skrubba skrubba!

Pacman och jag gav oss själva en datorfri dag igår. Mest för att vi saknar karaktär när det ska städas. Är datorn på är det så väldigt lätt att sätta sig där, istället för att skura badkaret, diska, bädda sängen eller sortera tvätt.

Nu städade vi i stället! Pacman spenderade 4 timmar i köket, men blev ändå inte nöjd. Själv fixade jag bad-, sov- och vardagsrum. Nu ter sig vår lägenhet något schizofren, då hallen och datorrummet mest påminner om Beirut på 70-talet och badrummet gnistrar likt en diamant.

Lucia, IGEN!

Jag är glad idag. Det är ingen som har begärt av mig, under hela december, att jag ska lussa för dem. I alla fall inte på allvar. Istället var det Pacman som sömnigt nynnade på "sankta Lucia" innan vi ens klivit ur sängen. Det är nog första gången någon lussar enbart för mig.

Från tidig ålder har jag älskat att lussa. Tyckt att det varit jättekul att ta på mig vit särk och sjunga för föräldrar och andra barn. Jag begärde inte ens att jag skulle få var Lucia. Ett år var jag den enda tärnan i hela tåget. Ett annat år kunde jag inte hålla mig, utan jagade upp och styrde ut mina småbröder redan 1:a december. Mina föräldrar blev jätteförvånade, men väldigt glada när vi väckte dem med frukost på sängen.

Under mellan- och högstadiet gick jag i musikklasserna och där fick vi betalt för att lussa. Jag längtade till först oktober för det var då vi började repetera på jul- och Luciarepertoaren I tvåan på gymnasiet var jag en av stadens Luciakandidater och året efter återförenades i ytterligare ett Luciatåg.

Det var först förra året som jag började tröttna på det hela. Tyvärr var jag på en av universitetets avdelningar där tanter 55+ bestämde traditionerna. De beslöt att alla som var nya för året skulle vara med i tåget. Det var jag och 6 grabbar. Jag försökte in i det längsta med att få slippa sätta på mig den där ljuskronan. En av killarna hade ju nästan lika långt hår som jag och det var definitivt blondare! Jag fick dock ge mig när killarna började yra om att de skulle spexa till det hela med att slita upp de vita labbrockarna som vi skulle ha på oss. På den bara bringan planerade de att skriva G O D J U L. Jag var inte alls sugen på det, utan gick till slut med på att vara mellanslaget, d.v.s Lucian.

Så, iklädd knälång, vit labbrock, röda stumpbyxor (killarna hade också röda stumpbyxor!) och en luciakrona konstruerad av en sönderriven gratistidning och 5 provrör, skred jag och mitt följe in i personalrummet. Självklart gjorde vi stämningsfull succé.

Men i år blir det tack ock lov inget lussande för min del. I stället kommer Geisha över och vi ska baka saffransbullar. Kvällen skall spenderas med mina underbara vänner. God mat, bad och kanske en lite glögg.

Åka tåg

Okej då! Allt är inte bra med att åka tåg. Toaletterna är tråkiga och kaffet igår var inte särskilt gott. Men annars är det nästan bara kul att åka tåg.

Mitt emot mig på vägen ner till Malmö satt en kille som var så ofantligt lik Christian Bale, ni vet killen som spelar Batman. Hans utseende gjorde mig smått förvirrad. Jag hoppas han inte tyckte att jag stirrade på honom allt för mycket...

Drömmar

Pacman påstod att jag pratade i sömnen i natt. Jag pratade visst om Tors hammare och Post-It-lappar. Den där hammaren har jag ett svagt minne av, men jag skulle inte påstå att jag pratat om några lappar!

Jag vet, jag har problem...

I'm on a train, I can't complain!

För tillfället befinner jag mig i de sydsmålänska skogarna på väg in i norra skåne. Ytterligare en arbetsdag i landets sydligaste ände väntar. Om igen, jag gillar verkligen att åka tåg. Har slumrat en stund, surfat lite och funderar på att ta mig till bistron för en kopp kaffe. Allt medan ett snödimmigt Liatorp glider förbi utanför fönstret.

En rolig present från Sj väntade på min halmatta igår då jag kom hem. Åker men mycket tåg kan man skaffa sig ett bonuskort, samla poäng på tågresor och bistropengar. Det finns tre nivåer, vit, grå och svart. Till en början är man oskuldsfullt vit, men i går trillade det grå kortet in. Jag har på en månad åkt så pass mycket tåg och stigit så pass mycket i grader att jag nu får fritt kaffe på alla tåg. Dessutom har jag fri tillgång till tågbio om det skulle finnas tid och plats. Livet leker.

Kanske ska ta den där kaffen nu? Kaffe och plopp, mmmm, det är nog den godaste tågfika som finnes! Dessutom får jag ju poäng på allt! ;-)

Julfreak!?!

Jag har alltid älskat julen. De flesta barn älskar julen och jag har ganska mycket av mitt barnasinne kvar, så julen tenderar fortfarande att skimra med en speciell magisk glöd.

Allt eftersom åren gått har den där glöden falnat något. Men jag misstänker att den har falnat lite fortar för mina bröder, då de för andra året i rad beslutat att fira jul med andra människor än familjen. Jag är dock mycket trogen jultraditionerna och kommer spendera min julaftonsmorgon hemma i päronens kök.

Detta år har dock julstämningen inte riktigt infunnit sig. Jag har inte riktigt fått den där julkänslan som brukar komma krypande sådär runt den 1:a december då julkalendern drar igång. Jag har faktiskt bara sett ett avsnitt av årets julkalender. Visserligen är Anders och Måns väldigt roliga med sina dialekter och de har ett kul kroppsspråk, men någon julstämning kunde inte infinna sig.

Jag har inte heller adventsstädat lägenheten och det var nästan lite jobbigt att sätta upp stjärnor och stakar runt om i lägenheten. Jag var ju tvungen att tänka aktivt! Då jag gjorde ett försök till att shopa julklappar i helgen fick jag nästan ett anfall av panikångest då jag klev in i köpcentrat. Vad gör jag nu? Vad mycket folk? Vad vill folk ha? Måste erkänna att jag kan vara lite besatt av tanken på att hitta den perfekta julklappen till alla.

Så här 14 dagar innan julafton ska jag försöka att frammana lite julkänsla. Ska baka lussebullar på lördag och dessutom ska jag på Lucia-pool-party (JAAA!). Jag har dessutom insett att min julpysseldos på arbetstid ökat avsevärt då jag blivit julkortsansvarig (även om mina julkort inte är i klass med Brownies). Mycket plock med adresser och register har det blivit.

Dessutom så var det julbord på jobbet idag. Åt mig mätt redan på sillen. Till efterrätt fanns det minst 8 sorters kakor och pajer, småkakor, flera olika efterrättssåser och ost och kex. Jag nöjde mig med en chokladkaka, en björnbärskaka, pannacotta, en bit citronpaj och lite körsbärspaj.

Missbruk

Jag har insett att jag har ett problem. Jag är en missbrukare. Det är första steget, att erkänna att jag har problem. Andra steget är att inse att man borde göra något åt problemet. Där är jag inte riktigt ännu. Jag är faktiskt lite kompis med mitt missbruk, tycker att det är ganska charmigt, kanske att det gå lite till överstyr ibland men inget som jag inte kan hantera. Så vad har jag då för obsession? Rosa post-it lappar!

I går när jag kom till jobbet möttes jag av min dataskärm, rikligt utsmyckad med de små lapparna. De stod likt en krans kring skärmen. Här har jag skrivit ner allt jag tror mig behöva under en arbetsdag. Telefon nummer till XRF-mannen, postens inloggningsuppgifter, dagens/veckans "att göra"-lista och möten som jag inte fört in i kalendern ännu.

Jag använder även mina små rosa lappar för att skriva ner minnesanteckningar, exempelvis hur länge jag arbetat med ett visst projekt, ring den eller den och boka tågbiljetter. När "uppdraget" sedan är slut, arkiverar jag mina rosa lappar i "två veckors arkivet" (papperskorgen, städerskan tömmer den varannan vecka).

Jag inser att det vore bättre att anteckna vissa av de här sakerna i en redig anteckningsbok, mer hållbart så. Men dit är det långt kvar. För att börja någonstans så har jag istället försökt rensa upp lite bland mina lappar på skärmen. Nu delar SJs telefonnummer och postens inloggningsuppgifter samma lapp, och XRF-mannen och data-killen står uppradade brevid varandra.

Jag har börjat nysta lite i mitt problem, men än är det långt kvar.