Vi mot världen!

Tidigt på våren börjar försäsongen. Pacman, Fritz och Joey sätter ivrigt på sig långkalsonger, mössa och tummvantar för att stå ute under iskalla lördagseftermiddagar, ivrigt hejande på Laget. Snön har inte smält undan från gräsmattorna, utan det är någon stackars vaktmästare som har skottat planen för att Laget ska få några träningsmatcher innan säsongen drar igång på allvar. Fanzy, Blondie och jag är kloka nog att stanna inne i vinterkylan.

Så är det säsongens första match, hemma mot ”Laget från Storstan”. Mössa, vinterskor och vantar på, för det är inte mer än 5° C i luften. Laget gjorde en storslagen resa förra året i serien under, så humöret är på topp. Det blir dock ingen vinst, inte denna match, och inte matchen efter det heller. Efter 8 matcher utan vinst kliar jag mig eftertänksamt i huvudet och funderar på vad jag håller på med. Frusna och deppiga traskar vi hemåt, efter en ytterligare en vinst som aldrig blev av. Förra säsongen avslutades varje match med en- eller två segeröl på ”Den Engelska Puben” men detta år har det inte blivit en enda.

Så kommer den! Den efterlängtade segern som påminner mig om varför fotboll är så underbart! Den där känslan då bollen rullar över motståndarens mållinje är obeskrivlig. Jag vrålar lika mycket varje gång. Känslan blir än starkare då det är VM och EM. Jag är som många andra svenska fotbollssupportrar mer trogen landslaget än klubblagen (källa: Expressen). De där bilderna från VM i Berlin då Sverige spelar mot Paraguay kan nästa få mig att börja gråta. De gula tröjorna som vrålar Marcoolios ”In med Bollen i mål”. Och snart är det dags igen. Om sju dagar brakar det loss i Österrike och Schweiz, 10 dagar kvar till Sveriges första match. Till och med Vanilla som inte brukar intressera sig för fotboll har redan bokat in två av matcherna med vänner och bekanta. Sverige kommer att drabbas av en fotbollsvåg som heter duga. And I love it!

Framåt november kommer vi att få reda på om Laget pallar att hålla sig kvar i allsvenskan. Vi får se om vi platsar i den svenska fotbollens finrum eller om vi är för evigt dömda att glänsa i serien under…

Nederlag

Den uppmärksamme har möjligen noterat att jag var på anställningsitervju för över två veckor sedan. Efter intervjun sa de sa att de skulle höra av sig i slutet av nästa vecka (läs i fredag vecka 21). Jag gick på helspänn både torsdag och fredag och väntade på telefonsamtalet, men det kom inget. "Ja ja, de har väl mycket att göra," tänkte jag då helgen tog vid. Jag lade pannan i djupa veck då måndagen passerade utan att min telefon gav ifrån sig ett endaste litet ljud. På tisdagen bestämde jag mig för att ringa på onsdagen om de inte hört av sig innan dess. Telefonen förblev tyst, men jag fegade ur. "De kan ju faktiskt ha väldigt mycket att göra," tänkte jag. Så i morse insåg jag att det hela började bli ganska fånig. Jag tog mod till mig och slog en pling till företaget.

Jag vet inte om det var ett missförstånd från min sida, men de visade sig att de endast hörde av sig till de personer som var aktuella för en andra intervjuomgång. Eftersom jag sållades bort efter den första omgången, bemödade de sig inte med att meddela mig om det.

Personligen tycker jag att det tillhör vett och etikett att meddela aspiranter om det har gått vidare eller ej. Nu har ju jag fått intrycket av att de är ganska snobbiga på det där stället och bara bryr sig om sig själva, vilket kan få förödande konsekvenser för dem i framtiden. Vem vet, jag kanske hamnar på ett investmentbolag och då företaget dycker upp med mössan i hand och ber om pengar kommer jag dra mig till minnes de bemötande jag fick förra gången. Okej, jag tror inte jag hamnar på ett investmentbolag, men ändå...

Jag är int' bitter, nej då. Om de inte vill ha mig så vill jag inte ha dem! De kan PAKIT och dra...

Kursen som Gud glömde...

Jag är inte riktigt färdig än med mina studier. X-jobbsrapporten är i stort sett godkänd, ska bara putsa lite på stavning och några formuleringar här och där. Det är dock en annan sak som står mellan mig och min civilingenjörsexamen, STATISTIK! Statistiken läste jag i slutet av tvåan. Jag var mucho skoltrött och visste att jag hade ett sabbatsår att se fram emot. Jag hade tre tentor i månadsskiftet maj-juni och statistiktentan var den andra i turordningen. Den låg dessutom på min 22:a födelsedag. Statistiken fetprioriterades bort, till förmån för de andra tentorna och födelsedagsfirande.

Åren gick. Jag tog kemitentor, fysiktentor, mattetentor och biologitentor. Jag skrev labbrapporter och knåpade med basgrupper, men av någon outgrundlig anledning så blev statistiken åsidosatt i alla år. Visst, jag har tänkt att jag borde ta tag i den, men det har alltid kommit någon annan tenta eller uppgift i vägen.

Egentligen heter kursen statistik- och sannolikhetslära. Den är på 5,5 p och består av två tentor (2,5 p + 2,5 p) och en labbkurs (0,5 p). Den ena tentan (sannolikhetsläran) klarade jag på första försöket och labbkursen fixade jag efter lite trixande. Nu återstår bara statistikdelen. Problemet är att den är så fruktansvärt TRÅKIG!

De allra flesta ämnen ter sig som stora frågetecken under den första dagen av tentapluggande. Även om man har hängt med hyfsat bra under kursens gång, så blir man oftast helt ställd då man sätter sig med den första övningstentan. Så även denna gång, men jag fruktar att det här är det snurrigaste jag varit med om. 75 % av innehållet känns som om det är godtyckligt hämtat ur luften! Jag har ingen aning om hur man ska angripa problemen. Det känns så retligt, att dessa 2,5 p ska betyda så mycket. Det är en fjärt i rymden i jämförelse med andra kurser som jag läst och ändå ska den vålla mig så mycket besvär. Grrr…

Dags att växa upp och möta tenta-p-monstret som en mogen kvinna! Förhoppningsvis för sista gången.

Snipp Snapp...

Kanske att man skulle kalla gårdagens final för ett nederlag, men jag vet inte om jag skulle vilja gå så långt... Under den sista snabbgenomgången kunde jag räkna till nio låtar som jag tyckte var bättre än Sveriges bidrag, och jag är ändå partisk. Dock var den ingen favorit som tog hem rasket.

Pacman hade en klar favorit i Greklands bidrag. "De går om oss," utbrast han när det började trilla in 12or till Ryssland. Han var ju inte helt ute och cyklade i alla fall, eftersom Grekland kom trea.

All heder åt Pacman, men Fanzy plockade ut Ryssland som sin favorit redan i semifinalen. Måste säga att jag är lite imponerad, eftersom hon är den minst schlagerbitna bruden i vårat kompisgäng. Fast det kan förstås bero på det TILLSTÅND som Fanzy befinner sig i. Går man i väntans tider sägs det ju att en hel del hormoner brakar loss i kroppen. Eller så är hon under påverkan av sin "hyresgäst". Jag undrar vad Fritz skulle säga om det blev en schlagerbäbis...

Vanillas favorit var annars Greklands dansare. "Det är mycket snyggare med tre manliga dansare än en sådan där Måns Zellmerlöw-trekant!"

Annars var Blondies kommentar guld värd då hon fick syn på en av de Estniska sångarna. "Åh nej, Snusk Mario!"

Så var denna schlagersaga slut för i år. Men jag klara mig, för även om schlagern inte återkommer förens i februari 2009, så finns det andra evenemang att vara begeistrad över. Bara 13 dagar kvar...

Att undkomma en jobbig situation

De skjuter upp som vårblommor ur marken. De invaderar stadens gator och torg. Deras brinnande blickar spannar över folkmassorna efter lämpliga offer. Jag pratar om VOLONTÄRERNA!

Så fort jag ser en människa på stan med en pärm på armen, så blir jag plötsligt väldigt intresserad av skyltfönstret på andra sidan gatan. Det spelar ingen roll vilken organisation de kommer ifrån. Röda korset, Green Peace eller Läkare Utan Gränser, jag vill inte bli attackerad på stan av folk som tigger pengar. Jag vet att de gör det för en god sak och jag får alltid skuldkänslor då jag vänder bort huvudet, men snälla låt mig vara på ifred på stan! Jag ser antagligen väldigt sympatisk ut för jag blir alltid haffad och om jag stannar för att prata med någon av dessa engagerade människor så har de mig fast! Jag kommer att skänka pengar till deras organisation, oavsett vilket mål den har.

Häromdagen fick jag till min fasa se en pärmmänniska på stan. Som tur var stod han med ryggen vänd mot mig. Jag smet raskt förbi och spanade ner längs gatan. Volontärerna arbetar oftast i flock och mycket riktigt, 100 meter fram stod ytterligare en pärmmänniska. Jag har nog aldrig varit mer intresserad av Carlings utbud än den dagen. Jag pustade ut och travade ner mot Lilla Torget. Godisdoften från Panino måste ha stört min koncentration, för så fort jag passerat affären dök det upp en leende kille med rött, yvigt hår och den vita pärmen på armen.
”Har du tid ett ögonblick,” säger han vänligt.
”Neeeej”, tänker jag förtvivlat och stirrar på människan. Sen kläcker jag…
"Entschuldigung…?”
Killen tittar fåraktigt på mig, ursäktar sig och går därifrån. Jag gick överlycklig därifrån efter att ha undkommit prövningen galant.

Okej, det är inte första gången jag använt mig av språkbarriären för att undkomma en jobbig situation. Jag har använt den mot Rullstolsmongot. Det kanske låter grymt att dissa en rullstolsbunden person genom att prata ett annat språk, men låt mig berätta lite om Rullstolsmongot innan ni dömer mig.

Rullstolsmongot är en man i 50-årsåldern som åker runt i sin permobil och försöker värva en personlig assistent. Mig veterligt har han försökt i ca tre år utan någon vidare framgång. Han överstiger kraftig hastighetsbegränsningarna inomhus med sin permobil och saktar endast in då han ser en lämplig tjej i 20 – 25 årsåldern. Det är det som är grejen. Han frågar bara tjejer och det är något i hans blick som fyller mig med obehag. Jag vill inte veta vad han förväntar sig av en ”personlig assistent”. Han är riktigt läbbig! Han frågar hur gammal man är och vad man pysslar med. Försöker man säga nej eller gå förbi så backar han med sin permobil och fortsätter utfrågningen. Han brukar hålla till på HälsoUniversitetet där det vimlar av sjuksköterskestudenter, men man går inte säker någonstans i stan.

Jag har lyckats undkomma honom två gånger. Först gången hävdade jag att jag bara var på besök i stan. Han gick på det, vilket var väldigt konstigt, eftersom jag hade en tröja på mig som skrek ut universitetets namn. Andra gången undkom jag som sagt var genom att prata ett annat språk. Samma lättnad fyllde mig båda gångerna då han for iväg på sin permobil utan att säga hej då (oartig är han också), då han insett att jag inte var en lämplig kandidat för den ”åtråvärda” tjänsten.

Jag får lite skuldkänslor då jag tänker tillbaka på den där rödtotten med pärmen. Det är lite fegt att låssas att man inte förstår vad pärmmänniskan pratar om, det är ju ändå för en god sak. Fast jag gillar ändå inte att bli attackerad på stan!

Nationalist? Javisst!

Fanzy, Vanilla och Geisha har nyligen gått hem efter den andra semifinalen i ESC. Det blev bara en aning jättenervöst då vi insåg att startfältet var betydligt bättre än i tisdags. Jag tycker fortfarande inte att Hero är speciellt bra, men vilken katastrof det skulle ha blivit om Sverige inte gått vidare till final! Lyckligtvis trillade det in en del röster till Sverige och finalplatsen säkrades. Jag inser att jag är en sann nationalist i ESC-sammanhang.

Har nu suttit och uppdaterat aftonbladets schlagerblogg eftersom jag inte hittar någon direktsändning av presskonferensen som hålls direkt efter programmet. Jag vill ju veta vilket startnummer Sverige får. Jag inser att jag inte är ensam om att göra detta då följande rad dycker upp titt som tätt...

"Could not connect: Too many connections"

Slutet gott allting gott, Sverige fick startnummer 15, samma som i Jerusalem då vi vann senast. Då hejade jag på Island. Kanske att jag gör det i år också... Nationalist? Tja... kanske...

These shoes aren't made for walking

Igår drog spektaklet igång. Jag, Vanilla och Fanzy infann oss i god tid hemma hos Blondie för att njuta av skådespelet som utspelade sig nere i Belgrad. (Geisha börjad alltmer påminna om en zombie, så hon beslöt att stanna hemma.) Dagen till ära hade jag plockat fram min välanvända, röda fjäderboa och iklätt mig mina svarta stillettsandaler. Det är bara schlagerfestival en vecka om året. Lagom till att jag skulle gå, öppnade sig himlen utanför fönstret och allt var plötsligt dyblött! Men, jag hade bestämt mig. Jag stoppade in håret i en svart hatt (har inget paraply), behöll sandalerna på och satte på mig regnjackan. I min något udda utstyrsel traskade jag längs stadens regnvåta gator. Det är inte långt till Blondie men en sak kom jag fram till under denna promenad. Kullerstensgatan uppfanns inte av en kvinna i stillettklackar!

För ca ett och ett halvt år sedan hade jag ett krav när det gäller skor. De skulle vara bekväma! Men så en regnig dag i mars förra året, då jag hade in timme över i Göteborg och av misstag råkade snubbla in i en skobutik, hände något. På en hylla stod ett par röda sandaletter med kilklack. Jag blev förälskad. Men aldrig att jag impulsköper ett par sandalletter i början av mars! Jag lämnade kvar skorna på hyllan i butiken, men lade märke och pris på minnet. Den följande månaden kollade jag upp skon på nätet, hitta skon i butikerna här hemma och provade den flera gånger. Jag kunde inte släppa tanken på dem. Så en dag i april hade jag bestämt mig. De skulle bli mina! Jag genomled veckor av skoskav och svullna fötter men jag hade stans coolaste skor!

Ett urval av mina dojor kan ses här nedan. Högst upp till höger står ett par gamla trotjänare som borde ha kastat för länge sedan. Jag köpte dem i gymnasiet och var mäkta stolt över dessa kängor. Jag var dock inte så snäll mot dem. Använde dem vare dag i vått och torrt under de första vinterhalvåren. Sömmar gick upp, sulan släppte från skon och nu har skinnet spruckit. Jag använder dem inte längre och har ingen aning om varför de står kvar i garderoben. Jag kan inte slänga saker!

Jag har aldrig fått så mycket kommentarer för ett par skor som de beiga med svart lacktå som syns i främre delen av bilden. De är mitt bästa skoköp någonsin! Nedsatta från sexhundra till två hundra i en Nilsonbutik. Jag drogs genast till deras fulsnygga utseende och priset var ytterst tilltalande. Min mamma, Joey, min X-jobbshandledare och Brownie har alla fascinerat kommenterat mina läckra pjucks.

Mitt sämsta skoköp någonsin ses även i bild, de svarta stövletter som syns i bakre delen av bilden. De var smått obekväma då jag köpte dem. De krävs bara att jag går in dem, TRODDE JAG! Efter en dag i dem var mina strumpor röda av blod, klacken slets snart ut och sulan sprack. Dessutom upptäckte jag att innersulan var felkonstruerad, det saknades in bit! Det där obekväma som skulle ”gås in” var ett produktionsfel. I ett fåfängt försök att fixa dem lämnade jag in dem på en sko- och nyckelservice i närheten, betalade 190:- för att försent inse att killen bara lagat dem till hälften. De kommer snart att vandra samma väg som mina gamla trotjänare, men de kommer att få en mindre hederlig begravning.

Tillsist måste jag bara berätta om en sko-episod som min vän Smiley råkade ut för. Förra vintern gav hon sig ut på stan för att köpa ett par varma vinterskor. Hon är student och har en begränsad budget, men man måste ha vinterskor! Vad kommer då Smiley hem med? Inte är det vinterkängor i alla fall, utan ett par leopardmönstrade pumps för 800kr! Där snackar vi prioritering! Smiley må ha frusit den vintern, men när våren kom var hon snyggast i stan (om vi bortser från mig i mina röda sandaletter).

Eurovision Song Contest

Så är den äntligen här, veckan då Eurovision Song Contest går av stapeln. Fram med fjäderboor, paraplydrinkar, stillettklackar, transor, glitter och glamor. Vem bryr sig om att ingen kan sjunga?

Sorgligt men sant. Två av mina trognaste ESC-vänner, Brownie och Blondie, kommer att resa bort andra halvan av denna intensiva vecka, så jag kommer att få klara mig utan dem under semifinal 2 och finalen. Jag hävdar bestämt att deras enda giltiga anledning att resa utomlans på torsdag är att de då kan rösta på Sverige. Pacman är måttligt intresserad av hela tjotaballongen, men som tur är har jag Vanilla och Geisha! Vi kommer att sitta som fastklistrade framför TV-apparaterna hela veckan.

Som jag har laddat! Jag har sett alla ”inför” program med Christer Björkamn och hans partiska panel. Jag har sett Eurovision Countdown med Jovan Radomir och någon Serbisk donna som är snyggare än vad hon är smart. Jag har till och med sett vissa bidrag på internet då ESC-febern har varit som svårast. Nu till den del av det hela som näst intill gör mig till landsförrädare i Eurovision Song Contest-sammanhang. Jag tycker inte att Perrelli är speciellt bra. Visst, hon har jobbat stenhårt, bantat ner sig 20 kilo, klämt in sina stackars bröst i en korsett, förvridigt fötterna för att få på sig skorna och rösten är det inget större fel på, men hon ser ju ut som en UTOMGJORDING! Hon kommer inte från samma släkte som jag i alla fall. Det är så mycket yta så att jag blir sorgsen i hjärtat! Dessutom är låten inte så bra. Istället för att heja på Charlotte, försöker jag hitta favoriter bland de andra artisterna. För tillfället är jag förtjust in Norge och Armenien, men jag har inte hört låtarna tillräckligt många gånger för att finna den där perfekta vinnaren.

I motsatts till mig så är Vanilla av den gamla skolan när det gäller ESC. Hon har inte sett ett bidrag i förväg, har knappt någon aning om vilka länder som uppträder när och har antagligen inte läst en rad om spektaklet som utspelar sig nere i Serbien. Hon kommer att krypa upp i soffan med en paraplydrink och insupa spektaklet genom sina oskuldsfulla ögon, för att först då bilda sig en uppfattning om vilket land som har det bästa bidraget. Jag sätter en femtiolapp på att hon kommer fram till att Sverige är bäst. Det ska dessutom tilläggas att Vanilla har Hero som ringsignal på mobilen, allt för att visa sympatier för vårt stolta land.

Det är inte bara kul att vara fast i ESC-cirkusen. Förra natten somnade jag klockan halv tre, delvis på grund av att Estlands bidrag som gick på repeat i min hjärna, och den låten är INTE bra. I jämförelse med ”Leto Svet” är Perrelli en gåva skänkt från ovan. Andra bidrag som bör glömmas direkt efter framträdandet är Portugal, Malta, Lettland, Litauen och Irland. Tyvärr tror jag att det är omöjligt att glömma det sistnämnda bidraget…

Man kan ju undra över min fascination över Eurovision Song Contest, när jag skäms över bidraget vi sänder och jag vet allvarligt talat inte varifrån denna fanatism kommer. Jag får väl nöja mig med förklaringen att jag gillar spektaklet. Konstiga kläder, usla sånger, vackra ballader och urflippade artister tilltalar tydligen min hjärna. Och när lördagen är här (förutsatt att Charlotte tar sig till final) kommer jag nationalistiskt jubla för varje poäng som Sverige kan lura ur den Europeiska befolkningen.

Pep talk

Jag tror att jag skall byta karriär. Jag skall omskola mig till livscoach! I min omgivning har jag ett gäng underbara människor som idag behövde en push i rätt riktning.

I fredags pratade jag med Smiley som är inne på slutspurten på sin examensrapport. Eftersom jag varit i samma situation som Smiley så vet jag hur körigt det kan vara. Mycket riktig, Smileys humör var i nivå med fotknölarna. Hennes handledare hade plockat ner det bollplank som varje examensarbetare behöver, och nu stod hon där och visste inte åt vilket håll hon skulle kasta sina bollar. Jag åtog mig uppgiften att läsa igenom rapporten och idag hade vi över en timmes telefonkonferens med allmän feedback. Layout, bu och bä avhandlades ivrigt framför våra datorer. Även Pacman involverades på ett hörn där han fixade med layouten.

Jag hade knappt sagt hejdå till Smiley då Darling ringde. Hon frågade mig hur min intervju i tisdags hade gått, och när hon försäkrat sig om att jag var nöjd med min insatts berättade hon med skakig röst att hon skulle på intervju imorgon. Darling hade inte kunnat sova på de två senaste nätterna. Hon oroade sig för utseende, tunghäfta, håruppsättningar och bristande kunskaper i branschen. Jag plockade fram min bästa pepp-röst och peppade henne till det yttersta. Jag letade fram tips på POOLIAs hemsida (AMS hemsida var värdelös!), sa åt henne att leta fram referenser och beskrev de positiva egenskaper hon har som kan komma till användning i tjänsten. Hon är ta mig tusan värd det här jobbet! Darling lät lite lugnare när vi lade på luren. Då hade klockan blivit fyra på eftermiddagen och jag hade inte hunnit in i duschen ännu.

Lite allmänt pep talk avhandlades även igår då jag blev bjuden på kvällsmat hos Vanilla. Hon har slutligen kommit fram till att hon inte får ut något av sitt jobb och det är dags att pröva sina vingar någon annanstans. Hon är överkvalificerad för sina arbetsuppgifter men kraftigt underbetald med tanke på hennes gedigna utbildning, så jag tycker att hon gör helt rätt! Över en flaska vin och delikata anrättningar peppade vi varandra att kräva rätt lön och inspirerande arbetsuppgifter.

Nu när jag är i arbetssökartagen och surfar in på ams var och varannan timme så hittar jag annonser som inte bara passar mig. Jag tipsar nog mina vänner om diverse tjänster i större utsträckning än vad jag hittar tjänster som passar mig. Livscoach kanske är fel ord, jag kanske ska omskola mig till jobbsökarcoach.

Böcker

Jag älskar att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag älskar den där spänningen som kan infinna sig när man öppnar en ny bok, ett nytt äventyr, en ny värld, nya karaktärer, nya intriger och nya erfarenheter. Jag kan försvinna in i en annan värld en hel dag, bara för att få uppleva.

Det började tidigt, med femböcker och Kittyböcker, men det var i högstadiet som jag blev introducerad för fantasyn. Jag har alltid älskat sagor av alla de slag och fantasy ÄR saga. Jag kunde kura ihop mig i sängen och plöja 400 sidor på en dag, endast avbryta mitt läsande då det serverades mat. Jag följde Garion och Ce Nedras öden och äventyr inkurad i pappas duntäcke. Rand al Thor och Egwene al Werde fick mina tonårsögon att förbli uppspärrade långt in på småtimmarna. En speciell känsla kom över mig när jag läste fantasy. Spänningen innan jag öppnade en av dessa böcker kan närmast jämföras med förväntan inför en lång resa. Otåligheten när man står på perrongen samtidigt som man vill stanna kvar i nuet och bara njuta av vad som komma skall. Den kan även jämföras med sekunderna innan man börjar äta den mest fantastiska anrättning man någonsin skådat. Man vet vad som väntar, men njuter av dofterna och uppläggningen på faten innan man sätter gaffeln i maträtten.

Denna känsla kan även nu bli väckt, även om det inte inträffar lika ofta som när jag var tonåring. Jag har tröttnat lite på fantasy, men läst andra böcker. I min jakt på denna känsla har jag läst en hel del böcker och träffat på många böcker som inte varit tillfredställande. Jag läste nyligen Snabba Cash av Jens Lapidus, en mycket uppskriven bok, men jag tyckte den var tråkigt skriven med en konstgjord story. Jag har läst intetsägande böcker som Djävulsstjärnan av Jo Nesbö eller Fyren av P.D. James. Berättelserna berör inte och karaktärerna flyter ihop till en röra av bokstäver. Trots detta brukar jag ta mig igenom en bok. Jag vet annars att jag kommer att gå runt och fundera över den. Det finns dock en bock som jag inte kan ta mig igenom. Flykten av David Baldacci! Denna berättelse har nog de sämsta karikatyrerna av det mänskliga släktet som jag någonsin skådat och en så ofantligt konstgjord story att jag kräks! Jag har försökt att ta mig igenom den flera gånger eftersom det är en av de böcker i min bokhylla som jag inte läst, och jag har tänkt att så dålig kan den inte vara. Det har alltid slutat likadant, jag har slängt ifrån mig boken i ren avsky. Jag har aldrig funderat på hur den slutar. Jag är emot bokbål, men Flykten berättigar nästan till det!

Men för att återgå till denna känsla. Den infaller sig oftast då jag har en bok framför skriven av en författare jag redan läst. (Det bästa exemplet skulle väl vara Harry Potter-böckerna som jag var helt tokig i. Jag drömde om Harry Potter och dödsrelikerna i flera månader innan den kom ut.) Men igår kväll kom denna känsla över mig utan att jag tidigare läst en rad av författaren. Genom att betrakta kartan i början av boken kände jag denna otåliga nyfikenhet komma smygande. Jag burrade upp mig mot kuddarna och gjorde mig beredd på en resa i det okända. Jag har redan läst 120 sidor av boken, men jag får vänta och se om Sagan om Klanen Otori kan få mig lika trollbunden som de böcker jag läste när jag var 14 år.

Tillfredställelse över att inte göra något

Ibland infinner sig lata dagar, fast för tillfället inträffar de för jämnan för mig. Tidigt i morse åkte Pacman till jobbet. Innan han stack, sa han hej då till mig som låg kvar i sängen. Jag som kände mig ovanligt pigg med tanke på den tidiga timman. ”Dags att gå upp, bara sträcka ut sig lite först”, tänkte jag och somnade som en sten så fort Pacman smällt igen ytterdörren. Jag vaknade 3 och en halv timme senare…

Istället för att pilla mig i naveln så har jag äntligen läst ut den tråkiga bok jag började på i förra veckan, (Fyren av P.D. James, läs den inte!) sett på Barnmorskorna via SVT Play (SVT Play är alla arbetslösas lycka, alla program kan ses när som helst, hur som helst) och haft ett givande samtal med Blondie.

Blondie ringde från sitt jobb och funderade över hur vi skulle göra i kväll. Pojkarna har fått för sig att de ska löpa stan runt tillsammans med 2000 andra testosteronfyllda människor. Vi kvinnor tänker bänka oss på en pub och bejublande beundra dessa män som svettiga flåsar förbi. Blondies milda förfrågan om kvällens planer utmynnade i ett 80 minuter långt samtal om allt och ingenting. Eftersom hon jobbar i en växel avbröts vårt samtal endast av diverse människor som försökte få tag på folk på Blondies arbetsplats. Då fick jag snällt lyssna på diverse pip-toner medan Blondie skötte sitt arbete. Några av våra korta samtal mellan avbrotten kunde låta som följer…

(Blondie) ”Hej…”
(Jag) ”Jehey!”
”Hallå.”
”Tudillu…”
”Äh… vänta”

Men mycket viktiga saker avhandlades även under detta samtal, som mustaschtillväxten hos våra respektive, våra möjligheter på arbetsmarknaden, helgens tilldragelser, Blondie och Joeys semesterplaner och inte minst kvällens event. Jag fick i uppdrag att ringa runt till tjejerna eftersom Blondie behövde sin telefon…

Även om jag inte har presterat något denna dag är jag märkligt tillfreds över hur dagen har utvecklats. Jag är mycket nöjd med att inte ha uträttat ett endaste dyft!

Den som spar, hon har... jävligt rörigt

Ibland kan man fundera över vilka egenskaper man har ärvt av sina föräldrar och tidigare generationer. Här om dagen när jag och min kompis Blondie satt på Fräcka Fiket började vi filosofera över våra mor- och farföräldrar. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med min morfar och även om jag inte lider av att jag aldrig känt honom, så började jag fundera över vilka egenskaper jag ärvt av honom.

Däremot vet jag varifrån min egenskap att samla på mig saker kommer ifrån. Min mormor har en fantastisk förmåga att spara på saker. När mamma och pappa i början av 90-talet slängde ut vår mossgröna hörnsoffa krävde mormor att får dynorna till soffan. (Vilket hon fick!) Hon stickar de mest underbara raggsockor man kan tänka sig av alla garnstumpar hon samlar på sig. Hon sparar brev från 1800-talet som hennes förfäder skickade till släktingar i USA. Hon har hela lägenheten full av möbler och släktklenoder från flera generationer tillbaka i tiden. Hon visar glatt upp diverse silverskedar som hängde i någons kök för hundra år sedan. Hon river ut skumgummit ur uttjänta läderdynor för det kan vara bra och ha... De senaste åren har hon dock flyttat till allt mindre lägenheter så hon har fått göra sig av med en hel del bohag och tur är väl det. När jag var 15 år hade mormor fem sängar i sin villa, och hon är ensamstående. Nu har hon endast två sängar.

Jag önskar att jag kunde vara mer som Pacman. För några veckor sen hade vi problem med tvättmaskinen i vårt hus. Någonting gjorde hål på våra kläder. Pacman tittar trött på sin förstörda tröja och slänger den sen i papperskorgen, medan jag viker ihop min urtvättade persikofärgade topp och lägger den i lådan igen. "Om jag sätter på mig en tröja över så syns inte hålet", tänker jag. Jag har ingen anledning att spara på denna tröja, men likt förbannat gör jag det!

Blondie hittade vid ett oövervakat tillfälle dörren till vår klädkammare. Innan jag hann stoppa henne hade hon ryckt upp dörren för att undersöka vad detta var för ett oundersökt rum. Hon blir alldeles tyst när hon ser röran där inne, men sa sedan matt: "Jaha, saker har ni ju i alla fall."


Här har vi diverse småsaker. Min slalomutrustning, några förstörda kastruller, en orange, ful jacka efter min tid som utdelare av en gratistidning, några tråkiga täcken, tomma skokartonger, Pacmans gamla dator, min symaskin, strykbrädan, resväskor, julpynt, Pacmans overaller, flera uttjänta lampor, en kylväska, en välanvänd röd fjäderboa, en oanvänd cykelhjälm, dammsugaren och smutstvätten. Hälften av sakerna inte ens är synliga på bilden. Någonstans där inne vet jag att påsen till vårt duntäcke ligger. Det skulle vara väldigt bra att komma åt den då vi sover utan duntäcke på sommaren, men jag idds inte leta. Duntäcket är istället inknölat i min garderob. Märkväl klädhögen som ligget inne vid fönstret. Det är de kläder som jag ska skänka till myrorna vid tillfälle. Eftersom jag inte kan gå in i klädkammaren så har jag kastat in tröjor och koftor så de hamnat i en enda röra.

Äh, jag kanske ska ta tag i den där klädkammare idag! Jag är ju faktiskt mellan jobb. Eller så kanske jag ska söka lite fler jobb? Eller så tar jag och ser den första Indiana Jones filmen som uppvärmning inför Indian Jones 4 som går upp på bio snart. Rensa kan jag ju göra i morgon!

Ett litet steg för Fräcka Fröken, ett stort steg mot vuxenlivet

Snygga skor, fräsiga jeans, pikétröja med en kofta över, håret hastigt uppsatt med en klämma, filade och neutralt målade naglar, maskara, ett uns med ögonskugga och en sista touch med lipglosset. Nej, jag skulle inte på date. Jag har varit på anställningsintervju!

En avgörande del av vuxenlivet består av arbete. Visst, jag har jobbat förut, men bara vikariat och sommarjobb. Jag har nu varit på mitt livs första anställningsintervju som civilingenjör, något jag är utbildad till! Ett stort steg i riktning mot vuxenlivet.

Dagen började med att jag läste in mig på företaget i fråga via deras hemsida. Gick till studerandeexpeditionen och fick utdrag ur betygsdatabasen. Plitade ner några referenser och stoppade allt i en prydlig svart pappmapp. Jag åt en pepplunch på Fräcka Fiket med min kompis Brownie som gav mig några goda råd inför intervjun. Jag var på plats i god tid, ca 25 minuter innan intervjun skulle ta sin början.

Hur gick då själva intervjun? Jo, tack bra. Jag som trodde att det skulle vara en strikt arbetsplats med kostymgubbar och rockklädda professorer, blev glatt överraskad av den familjära och spontana stämningen som rådde på bygget. Jag diskuterade mr Beans nyårsfirande med en av grundarna till företaget och då labbchefen visade mig den stora maskinsalen tog hon ett valssprång upp i luften och förklarade att det här var deras balsal. En hel del riktiga intervjuarfrågor avhandlades förstås också och jag tror att jag lyckades svara tillfredställande på de flesta av dem.

I slutet av nästa vecka kommer jag att får reda på om jag gått vidare till nästa omgång av intervjuer. Vem vet, jag kanske skriver som processingenjör inom kort.

Konsten att åka buss

Jag har åkt en hel del buss i mitt liv. Redan när jag var 10 år tog jag bussen till skolan. Under de tre senaste åren har mitt bussåkande intensifierats då jag tillhör den grupp av människor som dagspendlar. Allt detta bussåkande har gjort mig till proffs på att åka buss, så jag har nu sammanställt en liten lista för den oerfarne bussresenären.

• Kom i tid, men inte i för god tid. Det är aldrig kul att stå och vänta, speciellt inte under vinterhalvåret. 2 minuter innan bussens avgång är det lämpligt att stå på busshållplatsen.
• Sätt dig inte på "the sunny side". Räkna ut vilken sida av bussen som kommer att vara vänd mot solen till största delen av resan. I mitt fall är det enkelt. Jag sätter mig aldrig bakom chauffören eftersom han sitter på "the sunny side" både på dit- och hemvägen.
• Sätt dig en bit bak i bussen. Då slipper du lyssna på Gerts ”fredags fräckisar ”och Malin Berghagen i sin lusekofta eller vad busschaufför nu kan tänkas lyssna på medan han puttrar fram längs motorvägen.
• Välj ett säte där platsen bakom är ledig, då kan du fälla ner stolsryggen. Det är ytterst oartigt att fälla ner stolen på någons knän. Om du där emot har fällt ner ditt säte först och någon sätter sig bakom dig så får personen i fråga skylla sig själv.
• Det är alltid skönast att sitta själv på bussen men ibland så måste man ju sitta bredvid någon. Undvik då att sätta sig bredvid killar som tränar på gym. Denna del av det manliga släktet har en tendens att träna upp sina lår så pass mycket att de inte kan sitta ihop med benen. D.v.s. de upptar även halva ditt benutrymme eftersom de sitter och bräsar. Har de dessutom tränat upp sina överarmar till bristningsgränsen kommer du att få spendera bussresan vinglades på ytterkanten av ditt säte.
• Säg alltid godmorgon till busschauffören. Busschaufförer har inte världens mest stimulerande jobb. De kan behöva ett uppmuntrande leende ibland.

Jag kan förstå varför vissa undviker den kollektiva trafiken. Det är ju så mycket skönare att sitta i sin egen bil med rumpvärmare, AC och sin egen musik. Dessutom kan man ha stolen i det läge som passar en bäst.

Jag mötte Alf

I början av veckan sprang jag på Alf. Nej, inte mysfarbrorn och före detta partiledaren för KD och inte heller 80-tals utomjordingen som bosatte sig i en amerikansk TV-serie. Jag sprang på Kyrk-Alf. Kyrk-Alf är en smått stressade herre i 65 årsåldern, vars stora passion i livet består av att springa runt i stadens församlingar och ta emot nattvarden. Om möjligt besöker han gärna flera kyrkor samma förmiddag.

Först måste jag förklara hur jag känner Alf. Efter gymnasietiden hade jag ingen aning om vad jag ville göra härnäst. Det enda jag visste var att jag inte ville plugga. Jag fick nys om ett 10 månaders vikariat som församlingsassistent, sökte den och fick den! Jag lekte med barn och ungdomar fyra dagar i veckan, åkte till fjällen och badade på arbetstid. Varje tisdag hade vi medarbetarsamling och innan den hade vi morgonbön med nattvard.

Jag förstod ganska snabbt vem denna smått stressade herre var som satt längst fram i kyrkan som ett barn på julafton och väntade på att nattvarden skulle ta sin början, medan vi andra ägnade oss åt förbön och psalmsång. Till en början rusade Alf iväg så fort han fått sitt bröd och vin för att försöka hinna vidare till ännu en nattvard någon annanstans. Allteftersom året gick stannade han dock kvar efter morgonbönen och kom med försynta frågor om en kopp kaffe eller en macka. Till varje medarbetarsamling så var det kaffe, te och smörgås, så det var inte omöjlig förfrågan att tillgodose och jag såg inget märkligt i det hela.

Klimax infann sig en morgon i april då en av mina kollegor berättade att hon blivigt mormor.
”Åh, grattis”, utbrister jag och ger henne en kram.
”Kan jag också få en kram”, utbrister Alf som står i raden framför.
”Eh… ja… kan du väl.” En kram kan väl inte skada tänker jag och ge honom en snabb kram. Dessutom jobbar jag ju en kyrka och lite generös kan man väl vara. Han får nog inte så många kramar per dag. Efter morgonbönen kommer Alfs förfrågan om kaffe och macka och jag lovar att komma ut med det till honom. Eftersom jag råkar ha kaffeansvaret denna dag, så erbjuder sig administratören, Inga (en bastant kvinna i 60 årsåldern, med långt järngrått hår i en lång fläta på ryggen) att bära ut kaffet till Alf.
”Han såg riktigt besviken ut när han såg att det var jag som kom med kaffet”, fnissar Inga när hon kommer tillbaka ut i köket. ”Han hade nog väntat sig att du skulle göra det.”
Jag hinner inte svara förrän Alf kommer inrusande i köket.
”Fräcka fröken” utbrister han. ”Är vi ihop?”
”Nej!” Utbrister jag chockad men bestämt. Alf rusar ut ur kyrkan och jag rodnar ända ut i hårtopparna medan arbetslaget skrattar runt omkring mig. Här stod jag som oskyldig 19 åring och hade aldrig ana att mitt oskyldiga kaffeserverande och en kram skulle få Alf att tänka i sådana banor.

Efter denna episod undvek jag Alf så gott jag kunde. Han kom inte till kyrkan och tiggde nattvard i fortsättningen, så jag fick vara ifred på min arbetsplats. Men om Alf hamnade på samma buss som jag drog jag upp luvan på jackan och tittade intensivt ut genom fönstret. Gick Alf in på samma café som jag satt på, vände jag ryggen till och dolde ansiktet med handen. Jag var nog lite rädd för Alf.

Så en dag när jag promenerar över övergångsstället på Trädgårdstorget hör jag ett hetsigt hejande.
”Hejhejhejhej”, säger Alf och vinkar åt mig medan han raskt promenerar i mötande riktning. Efter sex år kommer han fortfarande ihåg sin lilla tonårsförälskelse! Viljan att gömma mig överväldigar, men att gömma sig på ett övergångsställe är inte helt lätt. Istället nickar jag bara nådigt (känner mig lite som Silvia) och ögonblicket är förbi. Mitt möte med Alf blev inte så dramatiskt som jag befarat.

Lunch i ensamhet

Jag tror att jag precis har samlat på mig en hel del vuxenpoäng. Eller vad sägs om denna anrättning som jag svängde ihop i min ensamhet. Dill- och senapssil ackompanjerade av kokt potatis och kokta rödbetor. Till detta en liten sallad bestående av körsbärstomater, isbergssallad och gurka. Lägg dessutom till att jag diskade nästan på en gång efter maten! Unnade mig 10 minuter i solen på balkongen först.

Vuxenpoängen drogs kanske ned något av mängden flingsalt och smör som jag öste på potatis och rödbetor. Men gott var det!

Vad händer nu?

Då var det gjort! Jag har lämnat in min X-jobbsrapport. Vad händer sen? Jag befinner mig för tillfället i ingenmanslandet mellan examensarbete och arbete. Eller jag kanske skulle säga student- och arbetslivet? Klart är i alla fall att jag är på väg in i vuxenvärlden!

Den som aldrig studerat på högskolan kanske inte förstår mig, teoretiskt blir man ju vuxen vid 18 års ålder. Men jag kan avslöja en "hemlighet". Studenter är inte vuxna! Som student tar man sig sovmorgon om en tråkig föreläsning startar klockan 8... eller klockan 10. Man pillar sig i naveln i fem veckor och får sedan panik en vecka innan tentan, då man plötsligt inser att man inte förstått någonting av den senaste tiden föreläsningar och labbar. Man kommer inramlande klockan halv 4 en vardagsmorgon på grund av en Kravall. Man äter spagetti minst fyra dagar i veckan. Man har en ohälsosam relation till diverse dokusåpor. Man betalar inte skatt. Studenter är inte vuxna!

Under en kort period av mitt liv studerade jag och min mor samtidigt på högskolan. Jag var en civilingenjörsnolla och hon läste psykoanalys. Jag, nyss fyllda 20, blev i det närmaste förnärmad då min mamma förklarade för mig att den mänskliga hjärnan inte är färdigutvecklad innan 25 års ålder. Fast än jag fick handla på systemet, flyttat hemifrån, pluggade på universitetet, hade körkort (nåja, tänkte ta körkort inom en snar framtid) och var tillsammans med Pacman sedan 2 ½ år tillbaka, så var jag inte vuxen! Nu när min 26 födelsedag kommer allt närmre har jag en viss förståelse för psykoanalysens teorier, fast ändå inte. Är jag verkligen vuxen nu, bara för att jag fyllt 25?

Missförstå mig rätt! Jag vill inte vara fast i studentlivets korridorer för evigt. Alla mina vänner har slutat plugga och gör nu karriär inom sjukvård, kommun eller privata företag. Man kan säga att jag är sist kvar. Det är bara det att jag ska ge mig ut på okänd mark…