Att undkomma en jobbig situation

De skjuter upp som vårblommor ur marken. De invaderar stadens gator och torg. Deras brinnande blickar spannar över folkmassorna efter lämpliga offer. Jag pratar om VOLONTÄRERNA!

Så fort jag ser en människa på stan med en pärm på armen, så blir jag plötsligt väldigt intresserad av skyltfönstret på andra sidan gatan. Det spelar ingen roll vilken organisation de kommer ifrån. Röda korset, Green Peace eller Läkare Utan Gränser, jag vill inte bli attackerad på stan av folk som tigger pengar. Jag vet att de gör det för en god sak och jag får alltid skuldkänslor då jag vänder bort huvudet, men snälla låt mig vara på ifred på stan! Jag ser antagligen väldigt sympatisk ut för jag blir alltid haffad och om jag stannar för att prata med någon av dessa engagerade människor så har de mig fast! Jag kommer att skänka pengar till deras organisation, oavsett vilket mål den har.

Häromdagen fick jag till min fasa se en pärmmänniska på stan. Som tur var stod han med ryggen vänd mot mig. Jag smet raskt förbi och spanade ner längs gatan. Volontärerna arbetar oftast i flock och mycket riktigt, 100 meter fram stod ytterligare en pärmmänniska. Jag har nog aldrig varit mer intresserad av Carlings utbud än den dagen. Jag pustade ut och travade ner mot Lilla Torget. Godisdoften från Panino måste ha stört min koncentration, för så fort jag passerat affären dök det upp en leende kille med rött, yvigt hår och den vita pärmen på armen.
”Har du tid ett ögonblick,” säger han vänligt.
”Neeeej”, tänker jag förtvivlat och stirrar på människan. Sen kläcker jag…
"Entschuldigung…?”
Killen tittar fåraktigt på mig, ursäktar sig och går därifrån. Jag gick överlycklig därifrån efter att ha undkommit prövningen galant.

Okej, det är inte första gången jag använt mig av språkbarriären för att undkomma en jobbig situation. Jag har använt den mot Rullstolsmongot. Det kanske låter grymt att dissa en rullstolsbunden person genom att prata ett annat språk, men låt mig berätta lite om Rullstolsmongot innan ni dömer mig.

Rullstolsmongot är en man i 50-årsåldern som åker runt i sin permobil och försöker värva en personlig assistent. Mig veterligt har han försökt i ca tre år utan någon vidare framgång. Han överstiger kraftig hastighetsbegränsningarna inomhus med sin permobil och saktar endast in då han ser en lämplig tjej i 20 – 25 årsåldern. Det är det som är grejen. Han frågar bara tjejer och det är något i hans blick som fyller mig med obehag. Jag vill inte veta vad han förväntar sig av en ”personlig assistent”. Han är riktigt läbbig! Han frågar hur gammal man är och vad man pysslar med. Försöker man säga nej eller gå förbi så backar han med sin permobil och fortsätter utfrågningen. Han brukar hålla till på HälsoUniversitetet där det vimlar av sjuksköterskestudenter, men man går inte säker någonstans i stan.

Jag har lyckats undkomma honom två gånger. Först gången hävdade jag att jag bara var på besök i stan. Han gick på det, vilket var väldigt konstigt, eftersom jag hade en tröja på mig som skrek ut universitetets namn. Andra gången undkom jag som sagt var genom att prata ett annat språk. Samma lättnad fyllde mig båda gångerna då han for iväg på sin permobil utan att säga hej då (oartig är han också), då han insett att jag inte var en lämplig kandidat för den ”åtråvärda” tjänsten.

Jag får lite skuldkänslor då jag tänker tillbaka på den där rödtotten med pärmen. Det är lite fegt att låssas att man inte förstår vad pärmmänniskan pratar om, det är ju ändå för en god sak. Fast jag gillar ändå inte att bli attackerad på stan!