Tillfredställelse över att inte göra något

Ibland infinner sig lata dagar, fast för tillfället inträffar de för jämnan för mig. Tidigt i morse åkte Pacman till jobbet. Innan han stack, sa han hej då till mig som låg kvar i sängen. Jag som kände mig ovanligt pigg med tanke på den tidiga timman. ”Dags att gå upp, bara sträcka ut sig lite först”, tänkte jag och somnade som en sten så fort Pacman smällt igen ytterdörren. Jag vaknade 3 och en halv timme senare…

Istället för att pilla mig i naveln så har jag äntligen läst ut den tråkiga bok jag började på i förra veckan, (Fyren av P.D. James, läs den inte!) sett på Barnmorskorna via SVT Play (SVT Play är alla arbetslösas lycka, alla program kan ses när som helst, hur som helst) och haft ett givande samtal med Blondie.

Blondie ringde från sitt jobb och funderade över hur vi skulle göra i kväll. Pojkarna har fått för sig att de ska löpa stan runt tillsammans med 2000 andra testosteronfyllda människor. Vi kvinnor tänker bänka oss på en pub och bejublande beundra dessa män som svettiga flåsar förbi. Blondies milda förfrågan om kvällens planer utmynnade i ett 80 minuter långt samtal om allt och ingenting. Eftersom hon jobbar i en växel avbröts vårt samtal endast av diverse människor som försökte få tag på folk på Blondies arbetsplats. Då fick jag snällt lyssna på diverse pip-toner medan Blondie skötte sitt arbete. Några av våra korta samtal mellan avbrotten kunde låta som följer…

(Blondie) ”Hej…”
(Jag) ”Jehey!”
”Hallå.”
”Tudillu…”
”Äh… vänta”

Men mycket viktiga saker avhandlades även under detta samtal, som mustaschtillväxten hos våra respektive, våra möjligheter på arbetsmarknaden, helgens tilldragelser, Blondie och Joeys semesterplaner och inte minst kvällens event. Jag fick i uppdrag att ringa runt till tjejerna eftersom Blondie behövde sin telefon…

Även om jag inte har presterat något denna dag är jag märkligt tillfreds över hur dagen har utvecklats. Jag är mycket nöjd med att inte ha uträttat ett endaste dyft!