Böcker

Jag älskar att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag älskar den där spänningen som kan infinna sig när man öppnar en ny bok, ett nytt äventyr, en ny värld, nya karaktärer, nya intriger och nya erfarenheter. Jag kan försvinna in i en annan värld en hel dag, bara för att få uppleva.

Det började tidigt, med femböcker och Kittyböcker, men det var i högstadiet som jag blev introducerad för fantasyn. Jag har alltid älskat sagor av alla de slag och fantasy ÄR saga. Jag kunde kura ihop mig i sängen och plöja 400 sidor på en dag, endast avbryta mitt läsande då det serverades mat. Jag följde Garion och Ce Nedras öden och äventyr inkurad i pappas duntäcke. Rand al Thor och Egwene al Werde fick mina tonårsögon att förbli uppspärrade långt in på småtimmarna. En speciell känsla kom över mig när jag läste fantasy. Spänningen innan jag öppnade en av dessa böcker kan närmast jämföras med förväntan inför en lång resa. Otåligheten när man står på perrongen samtidigt som man vill stanna kvar i nuet och bara njuta av vad som komma skall. Den kan även jämföras med sekunderna innan man börjar äta den mest fantastiska anrättning man någonsin skådat. Man vet vad som väntar, men njuter av dofterna och uppläggningen på faten innan man sätter gaffeln i maträtten.

Denna känsla kan även nu bli väckt, även om det inte inträffar lika ofta som när jag var tonåring. Jag har tröttnat lite på fantasy, men läst andra böcker. I min jakt på denna känsla har jag läst en hel del böcker och träffat på många böcker som inte varit tillfredställande. Jag läste nyligen Snabba Cash av Jens Lapidus, en mycket uppskriven bok, men jag tyckte den var tråkigt skriven med en konstgjord story. Jag har läst intetsägande böcker som Djävulsstjärnan av Jo Nesbö eller Fyren av P.D. James. Berättelserna berör inte och karaktärerna flyter ihop till en röra av bokstäver. Trots detta brukar jag ta mig igenom en bok. Jag vet annars att jag kommer att gå runt och fundera över den. Det finns dock en bock som jag inte kan ta mig igenom. Flykten av David Baldacci! Denna berättelse har nog de sämsta karikatyrerna av det mänskliga släktet som jag någonsin skådat och en så ofantligt konstgjord story att jag kräks! Jag har försökt att ta mig igenom den flera gånger eftersom det är en av de böcker i min bokhylla som jag inte läst, och jag har tänkt att så dålig kan den inte vara. Det har alltid slutat likadant, jag har slängt ifrån mig boken i ren avsky. Jag har aldrig funderat på hur den slutar. Jag är emot bokbål, men Flykten berättigar nästan till det!

Men för att återgå till denna känsla. Den infaller sig oftast då jag har en bok framför skriven av en författare jag redan läst. (Det bästa exemplet skulle väl vara Harry Potter-böckerna som jag var helt tokig i. Jag drömde om Harry Potter och dödsrelikerna i flera månader innan den kom ut.) Men igår kväll kom denna känsla över mig utan att jag tidigare läst en rad av författaren. Genom att betrakta kartan i början av boken kände jag denna otåliga nyfikenhet komma smygande. Jag burrade upp mig mot kuddarna och gjorde mig beredd på en resa i det okända. Jag har redan läst 120 sidor av boken, men jag får vänta och se om Sagan om Klanen Otori kan få mig lika trollbunden som de böcker jag läste när jag var 14 år.