Jag mötte Alf

I början av veckan sprang jag på Alf. Nej, inte mysfarbrorn och före detta partiledaren för KD och inte heller 80-tals utomjordingen som bosatte sig i en amerikansk TV-serie. Jag sprang på Kyrk-Alf. Kyrk-Alf är en smått stressade herre i 65 årsåldern, vars stora passion i livet består av att springa runt i stadens församlingar och ta emot nattvarden. Om möjligt besöker han gärna flera kyrkor samma förmiddag.

Först måste jag förklara hur jag känner Alf. Efter gymnasietiden hade jag ingen aning om vad jag ville göra härnäst. Det enda jag visste var att jag inte ville plugga. Jag fick nys om ett 10 månaders vikariat som församlingsassistent, sökte den och fick den! Jag lekte med barn och ungdomar fyra dagar i veckan, åkte till fjällen och badade på arbetstid. Varje tisdag hade vi medarbetarsamling och innan den hade vi morgonbön med nattvard.

Jag förstod ganska snabbt vem denna smått stressade herre var som satt längst fram i kyrkan som ett barn på julafton och väntade på att nattvarden skulle ta sin början, medan vi andra ägnade oss åt förbön och psalmsång. Till en början rusade Alf iväg så fort han fått sitt bröd och vin för att försöka hinna vidare till ännu en nattvard någon annanstans. Allteftersom året gick stannade han dock kvar efter morgonbönen och kom med försynta frågor om en kopp kaffe eller en macka. Till varje medarbetarsamling så var det kaffe, te och smörgås, så det var inte omöjlig förfrågan att tillgodose och jag såg inget märkligt i det hela.

Klimax infann sig en morgon i april då en av mina kollegor berättade att hon blivigt mormor.
”Åh, grattis”, utbrister jag och ger henne en kram.
”Kan jag också få en kram”, utbrister Alf som står i raden framför.
”Eh… ja… kan du väl.” En kram kan väl inte skada tänker jag och ge honom en snabb kram. Dessutom jobbar jag ju en kyrka och lite generös kan man väl vara. Han får nog inte så många kramar per dag. Efter morgonbönen kommer Alfs förfrågan om kaffe och macka och jag lovar att komma ut med det till honom. Eftersom jag råkar ha kaffeansvaret denna dag, så erbjuder sig administratören, Inga (en bastant kvinna i 60 årsåldern, med långt järngrått hår i en lång fläta på ryggen) att bära ut kaffet till Alf.
”Han såg riktigt besviken ut när han såg att det var jag som kom med kaffet”, fnissar Inga när hon kommer tillbaka ut i köket. ”Han hade nog väntat sig att du skulle göra det.”
Jag hinner inte svara förrän Alf kommer inrusande i köket.
”Fräcka fröken” utbrister han. ”Är vi ihop?”
”Nej!” Utbrister jag chockad men bestämt. Alf rusar ut ur kyrkan och jag rodnar ända ut i hårtopparna medan arbetslaget skrattar runt omkring mig. Här stod jag som oskyldig 19 åring och hade aldrig ana att mitt oskyldiga kaffeserverande och en kram skulle få Alf att tänka i sådana banor.

Efter denna episod undvek jag Alf så gott jag kunde. Han kom inte till kyrkan och tiggde nattvard i fortsättningen, så jag fick vara ifred på min arbetsplats. Men om Alf hamnade på samma buss som jag drog jag upp luvan på jackan och tittade intensivt ut genom fönstret. Gick Alf in på samma café som jag satt på, vände jag ryggen till och dolde ansiktet med handen. Jag var nog lite rädd för Alf.

Så en dag när jag promenerar över övergångsstället på Trädgårdstorget hör jag ett hetsigt hejande.
”Hejhejhejhej”, säger Alf och vinkar åt mig medan han raskt promenerar i mötande riktning. Efter sex år kommer han fortfarande ihåg sin lilla tonårsförälskelse! Viljan att gömma mig överväldigar, men att gömma sig på ett övergångsställe är inte helt lätt. Istället nickar jag bara nådigt (känner mig lite som Silvia) och ögonblicket är förbi. Mitt möte med Alf blev inte så dramatiskt som jag befarat.