För några månader sedan mötte jag Alf. Nu har det hänt igen. Jag satt på bussen på väg hem till en kompis då ett par kostymbyxor frågar mig om sätet brevid var ledigt.
"Javisst," säger jag och tittar upp. Det var Alf. Han kände genast igen mig!
"Jaha, hej," säger han och klappar mig på knät. "Det var länge sedan." Sedan börjar munnen gå. Jag fick reda på att han missat tåget, att han skulle hem och byta skor för att sedan åka till Malmslätt för att köpa två citroner, att Malmslätt har Östergötlands största ICA, att han är väldigt flexibel och intelligent Jag stoppade in en "jaha" och "säger du" där jag tyckte det passade.
"Det är ingen idé att prata med mig, jag är döv, inte senil utan åldersdöv, mycket ovanligt" pratar han på. "Det finns bara tre fall... tre fall..."
"Tre fall i världen?" föreslår jag.
"TRE fall i världen!" utbrister han. "De andra fallen är okända, jag är känd! Nu ska jag inte prata mer med dig för då tror du bara att jag lägger an på dig. Jag lägger aldrig an på någon flicka. Jag bara flörtar med dem. Det ska man göra när man är en gentleman."
Sen satt vi tysta brevid varandra i en halv minut. tills vi kom till hans hållplats och han gick av, men inte utan att klappa mig ytterligare en gång på knät. Kvar satt jag, någat chockad över att jag överlevt ytterligare ett möte med Alf.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar