Igår satt jag på universitetet för att ge mig ikast med statistiken, igen... Så fort jag klev ur min skyddade lilla pluggbubbla, för att sträcka på benen eller ta en kaffepaus, stötte jag på skylt- eller overallprydda studenter. Nolle-p har dragit igång!
Själv tyckte jag att mitt Nolle-p var hur kul som helst. Jag var huvudrollsinnehavaren i en lyckofilm och allt kretsade runt hur roligt jag kunde ha det. I tvåan var jag fusknolla i två dagar och det var kul det också, även om jag tror att jag var en ytterst genomskinlig fusknolla.
Igår kände jag mig gammal, lite som en övermogen frukt. Jag log lite sött i smyg åt lyckorusiga nollor som ivrigt pratade om den kommande kvällens aktiviteter. Så naiva de verkade. Allt de där som de planerade och fantiserade om hade jag ju gjort för länge sedan, och annat folk före mig dessutom. Trodde de att de var så unika, att ingen annan hade varit med om samma saker tidigare? Alla det där nolleaktiviterna återanvänds ju år efter år.
Universitetsområdet svämmas även över av overallskläddas faddrar, dessa guider i livet som student. Då jag var fadder pluggade jag hektiskt i en och en halv vecka för att klara två resttentor, och när de var klara söp jag skallen i bitar på en sektionsfest, så att två personer ur festeriet fick skjutsa hem mig, på cykel. Jag somnade på pakethållaren.
Den starkaste känslan som sköljde över mig igår var lättnaden över att jag snart är färdig, att jag slipper universitetsvärlden med dess tentor, kravaller och föreläsningar. Jag ska tänka på det när statistikmotivationen tryter...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar