I-landsdepression

Idag har jag flera gånger blivit plågsamt påmind om att vi går mot mörkare tider. Över en kopp kaffe frågade mamma plötsligt mig och Pacman hur vi planerar att fira jul. Det är bara 3 månader och 17 dagar kvar till julafton, så jag förstår hennes oro - NOT!

Då vi åkte hem från helgens evenemang (Pacmans morfars 90 års-firande) hängde himlen över oss som en blöt filt. Filten måste varit dyngsur eftersom den förgyllde vår resa med ett ihålligt regnande. Att de sedan höll på att bygga om E4 och vi fick puttra fram i 20 km/h under vissa sträckor gjorde ju inte saken till någon partyhöjare...

Eftersom jag jobbar ut i obyggden så måste jag ha matlåda med mig varje dag. Då vi inte varit hemma på hela helgen så var jag tvungen att gå och handla nu på kvällen. Det mörka och regniga vädret fick mig att plocka fram min lite varmare jacka innan jag gav mig ut. På den satt det en majblomma, d.v.s. jag hade den fram till slutet av april. Om årets vintersäsong påminner om fjolårets så kommer jag antagligen få drass med den jackan i ca 7 ½ månad. Det känns verkligen upplyftande.

Då jag kom ut på gatan var det beckmörkt och ruskigt. Tack Gud för gatlyktor! På marken låg någon slags blöt sörja som en gång varit löv, men nu förvandlats till en söndertrampad gegga. Jag sände en kvick tanke åt Bittens håll. Hon älskar verkligen hösten och jag undrar varför!

Sedan fick jag besked om att jag ännu en gång kuggat statistiken. Det kom ju inte som en total överraskning, men det visade sig att jag inte kuggat den lite grann utan kuggat den ganska så stenhårt! Livet är hårt mot de hårda!

Jag går som sagt mot mörkare tider...