För några månader sedan var jag och Pacman med hans föräldrar ute på landet. De har där en gedigen samling musik och eftersom jag inte kan kalla mig musikfreak så hade jag hört kanske 10 % av vad musikbiblioteket hade att erbjuda. En av de låtar som gick varm den kvällen var Niel Youngs ”Heart of Gold”. Pacman hade nyss köpt sig en gitarr och kände sig manad att lära sig denna låt.
När vi kom hem surfade Pacman in på YouTube och hittade diverse hobbylärare som villigt delade med sig av sina tips angående ”Heart of Gold”. Min favoritlärare är WaYs LiNn, hon spelar bra och har världens gulligaste accent, men efter att ofrivilligt ha lyssnat på henne i några dagar blir man lätt trött. Speciellt eftersom Pacman har en tendens att spola tillbaka om det är något tips han vill lyssna på igen.
Efter några turer framför datorn har Pacman lärt sig sången, så även jag. Då börjar det sjuka hända. Från att aldrig ha hört låten så verkar den dyka upp överallt, som bakgrundsmusik i Sommartorpet, på Bittens Bästa Blogg, på Radio, i mitt huvud, musikanter på gatan och som allmänt samtalsämne.
Okej, jag inser att det antagligen är en ganska känd låt då artister som Roxette och Johnny Cash gjort covers på den. Jag vill bara påpeka det sjuka i att en helt (för mig) okänd låt, kan ta över hela min vardag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar