Midsommarnoja

I början av året var det någon som föreslog att jag och Pacman skulle arrangera midsommarfirandet i år. Eftersom det var några år sedan vi hade ett stort midsommarfirande med hela gänget så tyckte vi att det borde vara genomförbart.

Nu såhär dagen innan har jag en A4-fylld inköpslista, 4-5 stycken kassar och väskor som ska packas in i bilen, mastodontbesök på COOP och systemet att se fram emot, tipspromenader, sånghäften och lekar är fixade och mitt i allt ihop skall jag på arbetsintervju!

Jag kan få lite prestationsångest när det gäller sådana här saker. Jag är inte människan som hetsar upp mig i onödan, men när ett stilla och lugnt midsommarfirande i glada vänners lag förvandlas till ett projekt som sträcker sig över en hel vecka blir jag smått stressad. Det bör dessutom tilläggas att alla har sina egna midsommartraditioner som måste tillgodoses. Jag vill ju att allt ska bli så bra! Jag vill att alla ska trivas!

Till saken hör också att jag har en tendens till att bli förbannad på midsommar. Tjejen som aldrig blir arg förvandlas till en oresonlig hulk. Jag chockade Bitten och Brownie rejält en midsommar då jag skällde ut dem för att de pratade för högt. Brownie försökte lamt motargumentera med att man faktiskt fick förvänta sig att folk pratade under midsommarkvällar, varvid jag replikerade med att om hon resonerade så behövde inte hon vara med nästa gång. Pacmans och mitt största bråk inträffade en midsommar då jag fick fnatt och tog ut min ilska på honom, fast jag egentligen var sur på Fritz. Vi sprang åt var sitt håll och våra gäster satt handlingsförlamade kvar i stugan och undrade vad de skulle göra nu.

Men nu ska vi inte måla fan på väggen. Vid lunchtid i morgon sitter förhoppningsvis jag, Pacman, Brownie, MumsMums, Bitten, Bono, Joey, Blondie, Vanilla, Fanzy, Fritz, Geisha, Sumo och mr T utomhus längs ett långbord, inte ett moln i sikte, och har helt enkelt alldeles, alldeles underbart trevligt. Och jag är världens gladaste värdinna!