Nu har jag gått som arbetslös student i drygt en månad. Eftersom jag fortfarande har den där sketna statistiken som skrapar efter, kan jag inte påstå att mitt studentliv är ett avslutat kapitel. Den dag jag ansökt om min examen skall jag på allvar kalla mig själv arbetslös. Tillståndet jag nu befinner mig i är något slags skvalpande mellantillstånd där jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag är smått kräsen då jag scannar jobbannonser, men känner inte att jag kan söka vissa tjänster då jag ”på pappret” inte är klar ännu.
Så i onsdags skickade jag på vinst och förlust in en ansöka till ett bemanningsföretag angående en labbtjänst. Konstigt nog hörde de av sig tre timmar senare och hux flux så satt jag på en anställningsintervju. Tjejen jag pratade med rekommenderade mig vidare och jag är nu hemkommen från en intervju på företaget i fråga. Grejen är att det känns så där. Labbchefen gav ett småtjurigt intryck och pratade med mig som om hon förvände sig att jag skulle vara en olydig pojkspoling. Den övriga labbpersonalen såg lagom mossiga ut och jag funderade på vad jag kunde ha gemensamt med dem. Arbetsuppgifterna bestod i att dygnet runt (det är treskift!) betrakta ett gäng maskiner som utför experiment och man jobbar i genomsnitt 6 dagar i veckan. Pheu! Dessutom är det 16 km med bil. Det positiva i det hela är att det hela sträcker sig över en period på ca 6 – 7 veckor. Det är ett jobb och det ger bra betalt. Alternativet är att gå hemma hela sommaren och bli lätt deprimerad över att jag inte lyckas skaffa mig ett jobb. Det är bara att välja…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar